4 99 berövanden och oha transport till östgränsen, i vissa htll tvingades den skjutsade att gå över till den ryska sidan. Rörelsen förlorade dock mycket av sin goodwill genom att skjutsa också republikens förste president K. J. Ståhlberg. I ett spektakulärt fall trängde rörelsens anhängare in i riksdagen och släpade ut ur sittande grundlagsutskott dess socialistiska medlemmar. Rörelsen gjorde slutligen år 1932 ett regelrätt kuppförsök, Mäntsäläupproret. De beväpnade upproriska krävde bl.a. en ny regering och ett förbud mot det socialdemokratiska partier. Genom presidentens ingripande i ett radioral upplöstes kuppförsöket uran blodutgjutelse, och genom en särskild amnestilag ställdes endast ledarna inför Abo hovrätt, somdömde dem enligt bestämmelserna om uppror, inte om högförräderi. Rörelsen omvandlades därefter till ett närmast fascistiskt parti, Isänmaallinen kansanliike, IKL (Fosterländska folkrörelsen), som även var representerat i riksdagen fram till år 1944, då partiet förbjöds i enlighet med villkoren i stilleståndsfördraget. Det är i dag ett allmänt accepterat faktum, att rättegångarna i statsförbrytelsedomstolarna inte fyllde ens blygsamma minimikrav på objektivitet och den anklagades rättsskydd. Grunden för en fallande domvar ofta endast ett utlåtande från motståndaren, den lokala skyddskåren, som vanligen snarare klandrade den anklagades karaktär än konkret gick in på, vad han eventuellt hade gjort sig skyldig till. Redan verksamhet i det socialdemokratiska partiet ledde vanligen till beskyllningar för ‘uppvigling’. Statsförbrytelsedomstolarna använde i många fall stadgandena om landsförräderi, då dödsstraff inte kunde utdömas för högförräderi, trots att ingen egentligen visste om Finland skulle anses vara i krig med Ryssland eller inte. Det summariska förfarandet, många domares oerfarenhet och det spända läget även efter kriget förklarar, omockså inte ursäktar, bristerna i uppgörelsen. I och med att statsförbrytelsedomstolarna inledde sin verksamhet upphörde i alla fall den vita terrorn så småningom. Man kan räkna med att hovrätterna i de s.k. kommunisträttegångarna under perioden 1919-1944 dömde upp mot fyratusen personer till frihetsstraff av olika längd, vanligen enligt strafflagens (SL) 11 kap. § 4 för förberedelse till högförräderi, efter år 1930 också enligt den nya § 4a i kap. 1 1 om främjande av högförrädisk verksamhet. Då det gällde medlemmarna i det underjordiska kommunistpartiet, var tillämpandet av 1 1:4 inte något problem. Enligt stadgandet gjorde den, som i högförrädisk avsikt tog kontakt med en främmande regering, missbrukade sin tjänsteställning, värvade manskap eller samlade vapen eller vidtog annan liknande förberedelsehandling, sig skyldig till förberedelse till högförräderi. Situationen var en annan, då det gällde åtalade, som endast deltagit i offentlig och i sig laglig verksamhet såsom valarbete, arbete i kommunalfullmäktige eller riksdagen eller endast varit medlem i något av de socialistiska partierna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=