498 finska rättsuppgörelsen somett legalismens skeppsbrott.' Genomett undantagsstadgande till gällande regeringsform grundade riksdagen tillfälliga statstörbrytelsedomstolar med en statsförbrytelseöverdomstol somandra och sista instans, där den åtalade endast kunde anhålla om benådning. Landets så gott som hela juristkår och även juris studerande engagerades i domstolarna. Processerna var summariska, och inomloppet av några månader avgjordes omkring 70.000 mål, av vilka runt 90 %ledde till en fällande dom, vanligen lydande på frihetsstraff Då myndigheterna fått upp ögonen för fånglägerkatastrofen, infördes samtidigt möjlighet till villkorlig domför frihetsstraff på upp till tre år. Dödsstraff utdömdes i knappt sexhundra fall, av vilka omkring hälften verkställdes. De dömda förlorade i enlighet med strafflagens bestämmelser dessutom sitt ‘medborgerliga förtroende’ för en längre tid eller för alltid, vilket bl.a. förhindrade ett deltagande i de första valen efter inbördeskriget. Statsförbrytelsedomstolarnas verksamhet upphörde i slutet av år 1918, och därefter behandlades lands- och högförräderimålen i enlighet med rättegångsbalken i hovrätterna. Trots att regeringsformen av år 1919 införde demokratin och parlamentarismen, visserligen balanserad av en stark presidentmakt, var läget fortfarande spänt. Den förlorande sidans ledare hade flytt till Sovjetryssland och grundade i Moskva år 1918 Finlands kommunistiska parti samt arbetade genom underjordisk verksamhet för en ny revolution. Ar 1920 försökte man grunda ett öppet verkande vänstersocialistiskt parti, men myndigheterna upplöste det grundläggande mötet och fängslade mötets ledare. Partiet grundades senare ånyo, och det deltog somdet finska arbetarpartiet i riksdagsvalet år 1922 och fick 27 av 200 mandat. Redan i augusti samma år slog myndigheterna till, upplöste partiet och grep både dess riksdagsledamöter och ett stort antal funktionärer, som ställdes inför rätta i Abo hovrätt och dömdes till frihetsstraff för förberedelse till högförräderi. Partiet lyckades dock reorganisera sig som en arbetarnas och småbrukarnas valorganisation och kunde åter år 1924 delta i riksdagsvalet. Partiet tolererades till år 1930, då den växande högerextremismen tvingade regeringen att ingripa mot partiet, vars riksdagsmän och funktionärer åter fängslades och i sinom tid dömdes i Abo hovrätt. Genom att riksdagsordningen och vallagarna samtidigt ändrades, förlorade som kommunister ansedda personer sin valbarhet, och all offentlig vänstersocialistisk, för att inte tala om kommunistisk, verksamhet var förbjuden till år 1944. På 1930-talet hotades demokratin i Finland av den yttersta högern. Den år 1929 grundade Lapporörelsen krävde ett förbud mot all kommunistisk verksamhet och vände sig senare också mot socialdemokraterna. Rörelsen skydde inte olagliga medel. Misshagliga personer utsattes för s.k. skjutsningar, frihetsSc närmare Kekicone/i, varifrån följande uppgifter hämtats.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=