497 avhandling (1984) kritiskt behandlat rättsuppgörelsen i Danmark efter andra världskriget. Jukka Kekkonen har i en liten monografi (1991) undersökt de finska statsförbrytelsedomstolarnas verksamhet år 1918. Avsikten med framställningen i detta kapitel är däremot att redogöra för främst de straffrättslärdas, men i viss mån också övriga juristprofessorers samtida ställningstaganden till de olika rättegångarna, medan andra juristers uttalanden i allmänhet lämnas åsido. Många försvarsadvokater i de politiska rättegångarna skrev också inlägg i juridiska tidskrifter och gav själva ut olika publikationer, men dessa är naturligtvis färgade av skribentens egen verksamhet. Man får däremot anta, att de juridiska fakulteternas medlemmar och t.ex. jurister, som doktorerat i straffrätt, mera kunde framstå som objektiva sakkunniga. Dessa rättsvetenskapsmän kunde antingen aktivt propagera för ingripanden mot vissa politiska riktningar och grupper eller förhålla sig helt passiva och tiga still. De kunde dock också, ofta i motsättning till den allmänna opinionen, kräva ett strikt iakttagande av rådande straffrättsliga stadganden och av allmänt accepterade principer såsom nullapoena sine lege och förbudet mot analogier eller mot retroaktiv lagstiftning till den åtalades nackdel. Dessutom måste man även beakta rättsvetenskapsmännens egna politiska preferenser: det var mänskligt sett lättare att reagera mot åtal mot personer, vilkas politiska åsikter man sympatiserade med, än då det var frågan om ideologier, som man själv hjärtligt avskydde. Dessutom måste man beakta, att de ledande straffrättssakkunniga ibland aktivt hade deltagit i beredningen av den nya lagstiftningen ompolitiska brott och därför så att säga själva var parter i den påföljande debatten. Man kan säga, att detta avsnitt rör sig på rättsvetenskapens gränsområde genom att behandla straffrättsvetenskapsmännens moral och integritet förutomderas vetenskapliga åsikter. Materialet har begränsats till den egentliga rättsvetenskapliga litteraturen, dvs. skrifter samt artiklar i de juridiska tidskrifterna, medan t.ex. inlägg i dagspressen lämnats utanför i de fall, att dessa inte senare publicerats i artikelsamlingar. 3.1. Finland 1918-1944: inbördeskrig och halvdemokrati Inbördeskriget i Finland år 1918 var såsom nämnts det blodigaste i hela Europa under 19()0-talet, åtminstone fram till inbördeskrigen i Jugoslavien. Både den vita och den röda terrorn skördade talrika offer under och efter det korta kriget, och efter kriget beslöt den finska restriksdagen med endast ledamöter från den borgerliga sidan att ställa alla deltagare på den förlorande sidan inför rätta. Denna lösning ledde till en ny tragedi: under några månader på sommaren och hösten 1918 avled över tiotusen röda på fånglägren av svält, sjukdomar och godtyckliga avlivanden. Man har sett den rättsliga totallösningen som en följd av den utbredda legalistiska inställning, som uppkommit mot förryskningssträvandena under autonomitidens slutskede, samtidigt som man har betecknat den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=