RB 62

495 erna var ofta så diffusa, att inordnandet av författarna i de olika fållorna inte var lätt, och man kunde också behandla hela den nordiska doktrinen som en enhet (Zitting). Det var naturligt, att den nya synen också i detta fall vann insteg sist i den traditionella tyskdominerade doktrinens högborg Finland, även omredan af Hällström kände till och sympatiserade med den svenska och danska doktrinens nyaste utveckling. För Finlands del måste man dessutom komma ihåg det politiska läget efter inbördeskriget, då man framhöll den privata äganderättens helgd och tog avstånd från alla former av socialism. Däremot kan det synas förvånande, att den gamla synen så länge kunde hävda sig i Norge, vilket dock torde kunna förklaras med att sakrätten länge främst intresserade äldre forskare (Herman Scheel, Gjelsvik). Medan de norska forskarna var föregångare, då det gällde den sociala förmögenhetsrätten och lojalitetsprincipen, visade de inte samma intresse för den mera teoretiska frågan omäganderättens natur. Hur var det då möjligt, att de äldre realisterna och Uppsalaskolan (i praktiken Ross) på denna punkt fann varandra? I detta fall var det den gemensamma fienden, den konstruktiva riktningen, som fungerade som föreningslänk. Äganderättsbegreppet och äganderättens övergång v^ar fruktbara angreppsmål därför, att de traditionella frågeställningarna om avtalets eller traditionens avgörande betydelse hade lett till även praktiskt relevanta problem, som nu kunde upplösas som skenbara. Uppsalaskolan saknade ju i allmänhet exempel på att skolans program även kunde vara användbart i praktiska frågor. A andra sidan är inte heller i detta fall frontlinjerna entydiga, eftersom man också kan finna gemensamma drag i den konstruktiva riktningens (Hagerup) och den skandinaviska realismens (Ross) argumentering; drag som man med Sverre Blandhol med skäl kan kalla ‘formalistiska’. Både Hagerup och Ross angrep häftigt icke närmare definierade ‘rättspragmatiska’ argument som ‘hänsynen till omsättningens säkerhet’ eller ‘tvingande samhällshänsyn’. En ny front uppstod också genom att svenska och norska författare gick på en rättspositivistisk linje och krävde, att en ny teori återgav eller var förenlig med gällande inhemsk rätt, medan danska rättsvetenskapmän allt sedan Torp ville ställa upp en ‘övernationelf, ‘överpositiv’ eller, om man så vill uttrycka det, ‘naturrättslig’ teori. Det är intressant att notera, i hur ringa grad Ross även i detta fall förmådde leva upp till Uppsalaskolans (och sitt eget) principkrav på en empirisk, deskriptiv rättsvetenskap, då han själv konstaterade, att hans åsikter långtifrån representerade gällande dansk rätt. Både Ross och Vinding Kruse rörde sig helt fritt i den överpositiva rättens sfar, medan däremot Undén och tidigare även Hillgård framhöll som sin begränsning, att de endast behandlade gällande (svensk) rätt.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=