494 Äganderättsproblematiken var en fråga som kraftigt markerade, eller borde ha markerat, skillnaden mellan gammalt och nytt tänkande. Man tycks snabbt åtminstone i princip ha accepterat Torps teori som en fruktbar frågeställning, men det var länge för många forskare svårt att medge, att årtionden av tankemöda hade gått till spillo. Hagertips utrop om det omkullvälta vardagsrumsmöblemanget visar, hur främmande den radikalt nya teorin kändes, då man tidigare hade nöjt sig med att flytta en stol eller kanske ett bord, dvs. finslipat och modifierat äldre teorier. Äganderättsproblematiken var dock en fråga, som, visserligen trots betydande nyansskillnader, ovanligt nog ändå förenade den äldre realismens och den skandinaviska realismens anhängare, då författare med så olikartad grundsyn på rättsvetenskapens metod som Vinding Kruse, Astriip Hoel och Ross kunde förenas i en kritik av den konstruktiva riktningens substanstänkande och ‘inversionsresonemang’ (Ross), dvs. metoden att härleda regler och följdsatser från begreppen. Ross försökte visserligen på sedvanligt sätt profilera sig i förhållande till äldre författares, även Torps, åsikter, men han fick föga gehör för sin uppfattning omsin pionjärgärning, som egentligen inte ens var en sådan, då man tänker på Astrup Hoels avhandling från år 1925. Man kunde om Ross på sin höjd norera, att han hade ‘fördjupat’ Torps och Vinding Kruses teorier (Lindebrxkke). Naturligtvis beskyllde Vinding Kruse gärna Ross för plagiat, men detta kan inte enbart tillskrivas Vinding Kruses illvilja, då även andra recensenter brukade framhålla Ross’ ovana att inte nämna sina källor. Å andra sidan kan, såsom visats ovan, även Vending Kruses självständiga insats på goda grunder ifrågasättas, vilket redan hans samtida kolleger gjorde. Jens Evald citerar ett intervjuuttalande av Stig Jorgensen, enligt vilket Knud lllum hade klandrat Vinding Kruse för att denne “ha\’de stjålet sine såkaldte gode ideer fra Carl Torp”.'” Sammanfattningsvis kan man därför endast upprepa Ölafur Lårussons ovan citerade påstående, att Torp hade varit den förste. Läran omäganderätten somen samlingsbeteckning och omäganderättens suecessiva övergång kan betecknas som en nordisk specialitet utan direkta utländska förebilder. Den nya teorins framgång torde åtminstone delväs ha berott på äganderättsbegreppets innehåll i nordisk doktrin. Redan 0rsted hade tagit avstånd från naturrättens och upplysningens absoluta, ‘heliga’ äganderättsbegrepp, och han hade betonat, att äganderätten var en av' samhället skapad rätt, d\'s. helt beroende av' den rätt, “Staten gjennem Loven og Regjeringen udover til det almindelige bedste” (se del II, s. 366 f). Från detta flexibla och relativa äganderättsbegrepp var det ett kort steg till att betrakta hela begreppet som en rubrik, vilket många nyare teorier utgick från. Skillnaderna mellan de olika nya teori190 Sc Vinding Kruse, I lTl 1934, s. 287 t. och 293, Bentzon, Svj 1' 1929, s. 323, Anders Wedberg, SvJ 1 1933, s. 433; se även F.vald, \'inding Kruse, s. 417. 191 Evald, Vinding Kruse, s. 429. L)0
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=