492 nämnda. Han nämnde främst Vinding Kruses och Ross’ framställningar, men ansåg även de nya tankarna till stor del vara ‘ourv'ecklade’, och han sade sig därför vara rvamgen 'att röra sig i obanad terräng’.’'*' LiksomRoss hade Zitting tydligen ett behov att profilera sig i förhållande till tidigare forskning, och liksom då det gällde förebilden får sering och en fmputsning av den ursprungligen av Torp skapade helt nya frågeställningen och relationsteorin. Zitting nämnde nogTorp,’'*’ men dennes tankar hade så att säga redan täckts av nyare författares avlagringar. Enligt Zitting berodde den gamla föreställningen omrättigheterna, däribland äganderätten, somenheter, odelade helheter, på en i doktrinen märkbar 'strävan till förenhetligande och förenklande’."*’ Medan man tidigare hade betraktat äganderätten somett statiskt begrepp och främst dryftat skillnaden mellan äganderätten och begränsade sakrättigheter, hade man på senare tid börjat intressera sig för äganderättens dynamiska sida. Den rv-^ska doktrinen (von Tuhr) utgick fortfarande från tanken på äganderätten som en odelbar helhet, medan man i nordisk rättsvetenskap hade accepterat tanken på en delbar äganderätt, som kunde övergå successivt. Den tyska riktningens företrädare frågade sig, «/r>äganderätten övergick och vilken faktor som var avgörande, medan man i Norden hade trängt djupare och börjat fråga, hur övergången gick till och hurudan parternas rättsställning var i övergångens olika skeden. Enligt Zitting hade den nordiska riktningen kommit längre i en realistisk behandling av problemet, medan man dock ännu inte helt klarlagt med exakta begrepp, hur parternas rättsställning un^ecklades och hur rättsställningarnas motsatta utveckling var beroende av varandra."*^ Trots att Zitting kritiserade enskilda författare, kan man säga, att hans bild av den nordiska doktrinen också bygger på ‘en strävan till förenhetligande och förenklande’: författare som Köersner, Undén, Vinding Kruse, Bergman och Hillgård dras över en kam."*^ Zitting betraktade den finländska doktrinen mera nyanserat. Caselius fick representera den tyska riktningen, medan af Hällströmframhölls som en representant för den nordiska riktningen och en ‘empirisk induktiv metod’. Visserligen hade af Hällström inte bara jämställt de sekundära rättigheterna med de primära bruksrärtigheterna utan också rättsskyddets olika former med de till innehållet hörande rättigheterna och därigenom givit en inte helt riktig bild av ägandeövergångens grundnatur, af Hällströms förtjänst var klarläggandet av att föreställningen om äganderättens odelade övergång inte motsvarade det faktiska förloppet. 181 Zitting, s. XXXIV. 182 Zitting, s. 3 not 6. 1 83 Zitting, s. 1. 184 Zitting, s. 9 12. 183 Zitting, s. 1 1 not 14. 1 86 Se Zitting, s. 1 20. i detta fall ett intryck av snarast en nyan- man aven ISö
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=