49 1 etapperna i utvecklingsgängen. Med varje skede i urs'eeklingen minskas säljarens och ökas köparens befogenheter, och först när befogenheter, är subjekt för äganderätten i dess helhet. Detta är det väsentliga. aF Hällström ville också “något uppmärksamma de förhittares konstruktioner, vilka uppfatta äganderätten som en odelbar storhet, och som i överensstämmelse härmed anse, att äganderättsövergången sker i ett visst ögonblick, så att säljaren intill detta ögonblick är enda innehavaren av äganderätten och köparen efter detsamma”. Han började med att referera tysken Andreas von Tuhrs åsikter och BGB:s stadganden och konstaterade, att “den tyska doktrinen redan i fråga om äganderättens övergång vid enkla köp skapat invecklade konstruktioner”.' " 1 finsk doktrin var enligt af HällströmEkström, Caselius och Kaila anhängare av tanken på en odelbar äganderätt. Ekströmhacie gått så långt, att han hade påstått, att ett motsatt resonemang, ehuru i avseende å de faktiska förhålLandena onekligen riktigt, likväl är fullkomligt falskt och vilseledande”. Detta påstående fick af Hällström att konstatera: “Denna Ek.ström.s bevi.sföring visar, att han såsom de flesta andra företrädare för romersk rätt, pandekträtt och tysk borgerlig rätt, följer en felaktig forskningsmetod: han ställer först upp en allmän lärosats, produkten av abstrakt logiskt tänkande ... och deducerar från den sina konklusioner, t. o. m. i fullt medvetande omatt dessa kollidera med de faktiska förhållandena ’ af Hällströmpåpekade till slut, “att vare sig man konstruerar äganderätten [och] äganderättsövergången ... på det ena eller det andra av de nu berörda sätten, därav icke får dragas några slutsatser om kontrahenternas inbördes rättigheter och skyldigheter, lika litet som angående rättsskyddet utåt”. Också i detta som i andra fall var det “ändamålsenlighetshänsyn, som få avgöra vilken av flere tillbudsstående konstruktioner man väljer”.”"’ af Hällström accepterade alltså den nya tanken på äganderättens successiva övergång, främst i dess svenska, av Undén präglade form. Torps arbeten förekommer däremot endast i litteraturförteckningen, men inte i fotnoterna, och af Hällströms förhållande till Ross är tämligen svalt (se även ovan 1.1.3.). Ross blev den viktigaste auktoriteten i finsk doktrin först i Simo Zittings doktorsavhandling (1931; ovan II 6.4.2.2.), som i denna fråga får representera debattens slutpunkt. Zitting hade ingående studerat den nordiska litteraturen, kanske med undantag av den norska; Astrup Hoels och Lindebrarkkes doktorsavhandlingar saknas i litteraturförteckningen. I likhet med af Hällström såg Zitting ett öppet motsatsförhållande mellan den nordiska och den tyska doktrinen, och han anslöt sig såsom tidigare nämnts oförbehållsamt till den förstman kommit till slutpunkten är köparen innehavare av alla »177 177 aj Hällström, Ägareförbehåll, .s. l.V) t. 178 afHällström, Ägareförbehdll. s. 142 ff. och 140. 179 aj Hällström, Ägaretörhehäll, s. 146 ISO; citatet om Ekström s. 147 f. 1 80 aJ Hällström, Ägareförbehåll, s. 1 S 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=