489 som var i kraft mot alla. Om äganderättens begrepp innebar, att den var absoliit och i kraft mot tertius, kunde man inte kalla köparens rätt mot säljaren en 'äganderätt’. Caselitis kunde inte heller acceptera tanken på en gradvis övergående, villkorlig äganderätt, som vore ett ‘terminologiskt lecisamt’ begrepp, och han löste frågan genom att i enlighet med n^sk doktrin ge köparen endast en ‘vänterätt’, “Anwartschaftsrecht” i förhållande till säljaren."’' Kaila accepterade visserligen ett ‘modernt’ äganderättsbegrepp. Han utgick från, att äganderätten var ett samlingsbegrepp för olika funktioner. Däremot var det för honom ett axiom, att endast en äganderätt per gång var möjlig i samma sak, och detta gällde även enligt funkrionsteorin. Med en tämligen egenartad logik påstod han, att accepterandet av en samtida villkorlig äganderätt för säljaren och köparen vid en egendomsöverlårelse skulle leda till en ‘fördubbling av äganderätten’, vilket skulle vara ett ‘juridiskt monstrum’. Även i mellanskedet fanns det endast en äganderätt och någon form av inskränkning i den, ett pendenstillstånd eller en fordringsrätt, “Erwerbsrecht”.""'^ Byggande på tyska teorier ansåg Kaila senare i en recensionsuppsats om Caselitis’ ovan nämnda monografi, att förvärvaren till en början inte hade någon äganderätt, utan en självständig rättighet, som från en ‘halvrätt’ utvecklade sig till en ‘helrätt’. Även Hannikainen utgick från tanken på äganderätten som en helhet. Han upprepade visserligen pliktskyldigast, att äganderätten var ett funktionsbegrepp, inte ett substansbegrepp,'" men tycks inte själv ha begripit innebörden i detta påstående. Författaren dryftade frågan om skillnaden mellan äganderätten och de begränsade sakrättigheterna, och han kom till den slutsatsen, att skillnaden var kvalitativ. I ‘äganderättens väsen’ ingick, att tredjeman var bunden och att äganderätten till sin natur var i kraft mot alla, medan de begränsade sakrättigheternas ‘absoluta kraft inte berodde på dessas natur, utan på om en lag tillägnade demdenna egenskap’.' ' Det var därför naturligt för Hannikainen att spekulera över frågan, om äganderätten övergick genom avtalet eller traditionen. Han förkastade även den i svensk rättsvetenskaplig litteratur framlagcia tanken på en villkorlig äganderättsövergång med att denna inte var förenlig med gällande rätt i Finland.' ' KD Också i denna fråga var det egentligen först Erik af Hällström, som i sin monografi “Ägareförbehåll. Avberalningsköp. Säkerhetsköp” (1939) närmade sig, eller rättare sagt överhuvudtaget uppmärksammade den nyaste nordiska doktrinen. 8 f. odi 377 t. Sc även af Hällström, Ät;arctörlicliåll, s. I48. 16^ C.asflius, Irroittamisoikciidct, I68 Kaila, LM 1934, s. 296 f. l 69 Kaila, LM 1937, s. 443 'i53 nch 435; sc även aj Hällström, Ägaretörbehäll. s. 150. 170 Hannihaincn, s. 19. 1 71 Hannikainen, s. 28 1. 172 Hannikai?ii’}i, s. ,328 t. oeh .335 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=