486 “lar der sig med storste lethet taenke en uendelighet av praktisk mulige overgangsformer, baade i henseende til hvad parterna realt har ment, og hvad de realt har foretat”.'^^ Också heträffande äganderättsprohlematiken förhlev Astrup Hoel länge en ensam svala i norsk doktrin. Den nya synen på äganderätten och dess övergång accepterades helt först på 1940 talet genomSjur Lindehr-ekkes doktorsavhandling “Ejendomsrett og konkursheslag” (1946). Lindehrsekke hörjade sin hehandling av frågan med konstaterandet, att uttrycket “eiendomsretten er gått over” håde i dagligt tal och i den juridiska terminologin hade många betydelser: man kunde tänka på riskens övergång, men också på förhållandet till tredje man, anringen till säljarens borgenärer eller till senare förvärvare vid rv'esalu. Även arvingarnas och äkta makes rätt var beroende av äganderättens övergång, och dessutom måste man komma ihåg sakens både skatte och straffrättsliga sida. När man talade omäganderättens övergång, använde man enligt Lindehra:kke dock inte detta begrepp “hare somuttrykk for at visse rettsvirkninger inntreffer, men også som begrunnelse for at så skjer”; man talade t.ex. om att A:s borgenärer inte kunde göra det och det, “fordi eiendomsretten er gått over til B”. En sådan formuleringvar visserligen håde “enkel og grei”, men också farlig, eftersom man lätt glömde, att den faktiskt endast var en formulering och ingen reell motivering. Man försökte “helt generelt og abstrakt” definiera äganderättens begrepp, och när detta var gjort, berodde lösningen på omdet var Aeller B, som hade ‘äganderätten’. En sådan slutledning var dock otillåten. Utgångspunkten, begreppet ‘äganderätt’, som man härledde rättsverkningarna av, var “nemlig mer eller mindre apriorisk gitt — i sitt innhold bestemt av gammel tradisjon og utbygget ved hjelp av abstrakt dogmatiske resonnementer”. En sådan utgångspunkt var inte lämplig för rättsregler, som skulle användas i det praktiska livet. Enligt Lindebraekke förnekade ingen, att såväl lagstiftningen som teorin och praxis behövde begrepp, sombyggde på “tankemessig abstraksjon”, men abstraktionen måste hämta sitt stoff “fra realistiske analyser av de aktuelle konfliktsituasjoner som det er rettsreglernes oppgave å ta stilling til”. Även begreppet ‘äganderättens övergång’ måste bygga på “en rekke reelle hensyn og intressemotsetninger som det blir teoriens og domstolenes sak å sikte og veie mot hinannen, inntil man finner frem til den mest rasjonelle ‘övergång’ ”; enligt Lindebraekke var huvudsyftet med hans avhandling just att undersöka “disse hensyn” och deras “gjensidige styrke i visse bestemte relasjoner”. Också på detta sätt formulerat var dock uttrycket fortfarande farligt, då man använde sig av samma for154 Astrup Hoel, s. 1 12 f. 155 Liftdehrakke, s. 14 ff. 156 Lindehriekke, s. 16. ISO
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=