483 toriska traditionen i grova drag bestämd innebörd” och att ett användande av begreppet mot denna hävdvunna betydelse skulle kunna förorsaka missförstånd. Dessutomvar det en teknisk tördel, om man kunde avgöra vem som var ägare, och då trafiktörordningar, skattelagar o. dyl. pålade en ägare vissa skyldigheter, “vore det en lättnad, om man vid tolkningen av dessa törhtttningat ... kunde falla tillbaka på ett skarpt utmejslat civilrättsligt äganderättsbegrepp”.''*' Även psykologiska htktorer talade enligt Schmidt för bibehållandet av begreppet ‘äganderätt’. Tanken, att äganderätten var en makt över tingen, gav ägaren en moralisk styrka, då han försvarade sin rätt mot säljaren eller tredjeman, och till begreppet var “i det allmänna folkmedvetandet knutna föreställningar, som väcka vördnad och respekt”. “Dessa irrationella moment” hade enligt Schmidt “den största betydelse för rättsordningens stadga och effektivitet”. Verklighetsgrundlaget för dessa föreställningar var det regelverk som tillämpades av bl.a. domstolarna, och till detta verklighetsgrundlag hörde också, “att landets domare liksom landets jurister i övrigt sedan gammalt, då fråga är om en tillämpning av vissa regler, begagna den hävdvunna beteckningen ‘äganderätt’”. Schmidt framhöll, att hans tankar inte skulle förstås som ett försvar för teorin om äganderättens övergång genom avtalet. Tvärtom var det redan ur psykologisk synvinkel olämpligt att beteckna köparen som ägare redan vid avtalet, då denne saknade skydd mot säljarens borgenärer och mot senare godtroende köpare, som fatt köpeföremålet i sin besittning. “Skall äganderättsbegreppet behålla sin suggestiva kraft, bör det icke användas i andra situationer än de, där den ‘berättigade’ åtnjuter ett väsentligt starkare skydd”; Schmidt ansåg det dock vara utanför sin uppgift att ta bestämd ståndpunkt i denna fråga.Utan att direkt motsätta sig Ross’ och Uppsalaskolans åsikter om bl.a. äganderättsbegreppets intighet och det felaktiga i att tala om äganderättens övergång vid en bestämd tidpunkt, försökte Schmidt rädda vad som räddas kunde av den gamla terminologin. Han argumenterade därvid närmast i den äldre realismens anda och framförde praktiska skäl för att bibehålla både begreppet ‘äganderätt’ och benämningen ‘äganderättens övergång’. Även den i norska och danska arbeten gärna använda tanken på ‘det allmänna folkmedvetandet’ kommer fram i argumenteringen. Då Schmidt talade om “den ‘berättigades’ skydd”, visar detta, att han i likhet med vissa andra svenska författare försökte kryssa mellan de olika riktningarna genom att ansluta sig till ‘citationsteckensrealismen’: man använde en traditionell argumentering och terminologi, men visade genombruket av citationstecken, att man i Uppsalaskolans anda betraktade begreppen som tioner osv. fik143 Sch»!i/it, Ägarclörbcliall, s. 41. 144 Siinni/it, Ägareförbcliäll, 143 Schmi/Jt, Ägarcförbchall, .s. 42. 41 b
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=