482 främmande” den äldre rättsvetenskapens metod att härleda vissa rättsregler ur begreppet äganderätt, så var detta omdöme “emellertid icke fullt riktigt”. “Ofta torde praktiska grunder ha bestämt en bevisföring efter det traditionella rättighetsschemat”, och en sådan bevisföring, som ledde till påståendet, “att någon hade en rättighet och därför skulle ha företräde framför andra, hade förvisso en stark suggestiv kraft”.I den nyare svenska doktrinen ville Schmidt inte godkänna Hillgårds eller Köersners ovan refererade åsikter, men han kunde samtidigt konstatera, “att dessa författare icke tillmäta spörsmålet om äganderättens övergång stor vikt” och från “att tidigare ha intagit en centralplats har spörsmålet krympt ihop till att gälla nära nog ingenting”. Undéns teori var enligt Schmidt “ett stort framsteg”, då den “nedärvda substantiella uppfattningen av äganderättens väsen” var “fullständigt övergiven”. Schmidt försökte dock också profilera sig i förhållande till Undén, och han pläderade både för ett bevarande av äganderättsbegreppet och för möjligheten att tala omäganderättens övergång. Då en person var ägare till en sak, åtnjöt “han enligt gällande social ordning ett visst konkret skydd”, och han kunde “utan risk förfoga över godset på ett annat sätt än som är möjligt för övriga medlemmar i samhället”. Vissa handlingar såsom ett avtal om äganderättens överföring från säljaren till köparen eller en förflyttning av besittningen “tillmätas enligt det givna regelsystemet en bestämd betydelse eller effekt”, dvs. att “köparen i stället för säljaren ... intager en ägares skyddade ställning”, och det kunde “då bildlikt sägas, att äganderätten övergått”. Schmidt skyndade sig att framhålla, att det som inträffat likväl inte var “att säljarens makt över godset överförts till köparen”. Det var också ibland omöjligt att anta, att köparens “befogenheter” skulle vara härledda från säljaren. “Omköparen åtnjuter borgenärsskydd, har han mot säljarens borgenärer en makt att skydda godset, som icke tillkommer säljaren själv.” Borgenärsskyddet var därför inte något som i det första skedet hörde till säljaren och i det andra till köparen, och tidpunkten för upphörandet av säljarens och uppkomsten av köparens skydd behövde inte sammanfalla. “Uttryckssättet ‘äganderättens övergång’ är således missvisande. Uttrycket ger emellertid en sammanfattande benämning av en serie samhörande frågor. Det må därför vara motiverat att, trots att vissa olägenheter föreligga, i en framställning över ämnet tala om ‘äganderättens övergång’.”'"*’ Enligt Schmidt var det dock en betydligt viktigare fråga, om man kunde reducera uttrycket ‘äganderätt’ till endast “ett framställningstekniskt begrepp”, som var och en kunde använda “på det sätt han funne lämpligt ur pedagogisk synpunkt ”. Schmidt framhöll mot denna åsikt, att begreppet hade “en av den his140 SchruifJt, Ägareförbehåll, s. 8S t. 141 Schmidt, Ägareförbehåll, s. 88. 142 Schmidt. Ägareförbehåll, s. 90 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=