479 ka den gamla kuggfrågan: när övergår äganderätten?” och ersätta den med en upplösning i äganderättens “elementer”. Enligt Hillgård var “[u]ppslaget ... intressant och dess framtidsvärde har måhända underskattats”, men för “den gällande rättens del måste man emellertici ha ett svar på frågan i dess gamla form”.''" Man kunde inte heller ställa upp någon allmän teori om“vad äganderättens övergång realiter innebär; denna fråga måste hesvaras för vart rättssystem för sig” i enlighet med de olikartade lagstadgandena.”' Gunnar Bergman utgick i sitt specimen “Köp och lösöreköp” (1927) helt från den traditionella frågeställningen, dvs. han ansåg det meningsfullt att tala om äganderättens övergång både enligt gällande lag och de legeferenda. Utgångspunkten för Bergmans analys var Alméns åsikt, enligt vilken rättsskyddet mot säljarens borgenärer var ett “skiljemärke mellan äganderätt och icke ägandeBergman syns själv närmast inta ståndpunkten att ‘obetingad äganderätt’ först inträdde med traditionen, men att det med införandet av “konstruktionen betingad äganderätt synes också saknas anledning att begreppsmässigt skilja ut ett blott obligationsrättsligt köpeavtal”.'" Även Albert Koersner hörde till de svenska författare som fortfarande avsåg det i princip vara möjligt att precisera en tidpunkt för äganderättens övergång. I sin långa uppsats “Några förmögenhetsrättsliga spörsmål. Studier med anlecining av Berndt Hasselrots författareskap” i TfR 1927 behandlade Koersner även köp av lösöre enligt svensk lag och rättspraxis, och han inledde sin framställning med några teoretiska betraktelser. Enligt honomvar det “synnerligen viktigt att fastslå, att allt fortfarande utgångspunkten är, att avtalet överför den ovillkorliga och fullständiga rätten”, och man kunde “också tala om äganderättens övergång genomavtalet”. Koersner medgav dock, att “lag och sedvanerätt gjort synnerligen vittgående inskränkningar i den gamla teorin omden oinskränkta äganderättens övergång genom avtalet”, och i vissa fall kunde också själva avtalet flytta fram tidpunkten för övergången.'" Man kunde t.o.m. tala omatt säljaren och köparen båda vid en tidpunkt hade en ‘villkorlig äganderätt’, och i vissa fall kunde man skilja mellan en äganderätt, somendast gällde i förhållandet mellan säljaren och köparen, samt en äganderätt, som också gällde mot tredje man. “Någon verklig olägenhet härav kan emellertid icke den finna, som måste erkänna, att begreppsbildningen här är vacklande, och som i varje fall måste konstatera, att det i själva verket knappast är någon nödvändighet att längre knyta några rättsföljder vid äganderättens övergång”. Man måste koncentrera under- ” 1 i •) ratt . 130 Hillgårds -s. 78 not 1. 1 31 HiUgtini, s. 81. 132 Bcrgintin, Köp, .s. 22. 13.^ lierginiin. Köp, .s. 40. 1 Koersner, I tlt 1927, .s. 19.^ f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=