477 “en funktionel Bctragtning” var helt oförståeligt, vad frågan om“selve den tinglige Rets Övergång skal betyde realt i Forholdet melleni Parterne”. Detta förhållande var ju redan uttömmande bestämt “efter Kontrakten som et obligatorisk MellemviErende”.'"’ Då Ross talade om‘nordisk teori’, var denna teoris anhängare lätt uppräknade. Ross kunde själv, förutomTorp, endast nämna Vinding Kruse, möjligen också svensken Osten Undén som anhängare av denna teori, medan övriga svenskar (Tore Almén, A. O. Winroth, Gunnar Bergman, Karl Hillgård), hela den norska doktrinen (Francis Hagerup, Herman Scheei) och den finska (Wilhelm Chydenius) enligt honom hade anslutit sig till den traditionella substansteorin.Hagerup presenterades i framställningen somden extreme traditionalisten, och Ross citerade Hagerups ovan refererade påstående på det nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1902, att Torps teori hos honom hade väckt samma känsla, som omhan en morgon kommit in i sitt vardagsrum och funnit alla möblerna omkullvälta. Ross konstaterade ironiskt, att i Hagerups ‘juridiska vardagsrum’ var det “‘Rettigheden selv’, det usynlige Herredomme, der stiftes gennem Viljens magiske Kraft, det primxre, og den funktionelle Retsstilling til Tredjemand de sekundaere, heraf afledede ‘Virkninger’”. Almén och Herman Scheei hade syndat i mindre grad, eftersom de vänt sig mot Torps “Relationskere ud fra den positive Rets Standpunkt”. Huvudfelet i de traditionella resonemangen var, att man betraktade “den saakaldte Rettighed” som “en nodvendig Enhed” och inte som “et Konglomerat af Funktioner”. Man gjorde sig skyldig till ett “Inversionsriesonnement — d.v.s. Slutning fra Retten selv til Funktionerne og ikke omvendt”.’’'* Irots att även Vinding Kruse kunde räknas till anhängarna av den moderna synen på äganderättens övergång, dolde inte Ross heller i denna fråga sin animositet mot sin kollega. Då Vinding Kruse ville ersätta Torps olika relationer med olika rättsverkningar, byggde detta enligt Ross på en missförståelse av "Forp.'“^ Då Vinding Kruse drog en skarp gräns mellan “Prioritetsvirkning” och “Ekstinktionsvirkning”, var denna skillnad meningslös, eftersomdet var uppenbart, at Ekstinktion og Prioritet ikke er toforskellige Problemer, men praeis et og samme Problem, idet Ekstinktion netop vil sige Ekstinktion af en tidsmässigforud prioriteret Ret"Ross nämnde vidare, att då Vinding Kruse senare, “formodentlig ikke ganske uden Inspiration af min Bog omVirkelighed og Gyldighed i Retslaeren”, hade ställt upp ett systeminnehållande alla problemi samband med 122 Rosi, s. 19. 12.^ Ross, s. 18 ocli 21 h, ,s. 21 not ^ och .s. 23 not 1 1. 124 Ross, .s. 21 1. Icrmcn invcr.sion.src.soncmang’ är uppcnb.irligcn länad trån Philipp Hcck; .sc KlcitiheycrScltrödcr, s. 184. 125 Ross, s. ,547. 126 Ross, s. .548 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=