468 var s.k. ‘nysilver’, stred det inte mot tro och heder, att säljaren åberopade avtalet, då hela köpet var obetydligt i förhållande till köparens förmögenhet och då denne somsamlare borde ha varit försiktig, eftersomskeden saknade silverstämpel. Omdäremot köparen var ‘en ung tjänarinna’, var förhållandet helt annorlunda, och det stred mot tro och heder att kräva avtalets upprätthållande. För köparen var i detta fall köpet betydande i förhållande till hennes medel, och hon hade inte samma förutsättningar som samlaren att ställa sig kritisk till säljarens uppgifter. I båda fallen var ändå säljarens culpa likadan. Kravet på tro och heder måste avgöras objektivt, men värderingen berodde på med vemoch under vilka omständigheter avtalet hade ingåtts. Enligt en objektiv värdering kunde en hästhandlare till en viss grad idka ‘hala afFärsvanor’ vid avtal med sina likar, men inte då avtalsparten var en ung och oerfaren bondpojke.’"' Vihma framhöll slutligen, att kravet på upplysningsplikten var särskilt omfattande inomhandelsrätten, men att en affärsman inte behövde yppa sina affärshemligheter. Inte endast hästhandlaren som exempel på en särskilt ohederlig person tyder på att Vihma tagit intryck av Stang. Vihma ställde långtgående krav på upplysningsplikten, utan att som nämnt dock ställa upp en allmän lojalitetsprincip. Däremot kan man tala om en ‘social förmögenhetsrätt’, då Vihma fäste stor vikt på avtalspartens personliga förhållanden. Det är också möjligt, att avhandlingens tema, försäkringstagarens upplysningsplikt, inverkade på kravens stränghet. Sammanfattande kan man säga, att den sociala förmögenhetsrättens betydelse i stort sett begränsades till den norska privaträttsdoktrinen, och att man dessutomfrämst förstod, såsom 0strempåpekade, begreppet ‘social’ i en inskränkt bemärkelse såsom ett hederlighetskrav på parterna inom olika avtalsförhållanden. Efter andra världskriget kunde den sociala förmögenhetsrätten uppfattas som ett uttryck för olika autoritära riktningar, vilket ytterligare minskade begreppets dragningskraft. Stängs lära om ‘den synbare viljesmangef och dess utlöpare lojalitetsprincipen fick i huvudsak ett skeptiskt mottagande, men också enstaka anhängare, och lojalitetsprincipen upplevde en renässans under senare delen av 1900-talet. Användandet av lojalitetsprincipen förutsatte en vidsträckt domarfrihet, och i synnerhet svenska och finska jurister skyggade för frirättsliga tendenser, även om man kunde trösta sig med vissa stadganden i BGB. Efter antagandet av avtalslagarna kanaliserades debatten om hederlighets- och även lojalitetskravet till tolkningen av^ lagarnas § 33, och här syns även det nordiska lagstiftningssamarbetets gränser, då stadgandets text i någon mån skilde sig i de olika länderna. Såsomofta i rättsvetenskapliga debatter var divergensernas prak94 Vihma, s. 82-85. 95 Vihma, s. 89 fh
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=