4 67 staterade Vihma slutligen, att man inte fick vara rädd för att skärpa kraven på hederlighet och ärbarhet vid ingåendet av avtal/'’ Då det gällde upplysningspliktens utsträckning, varierade den enligt Vihma efter omständigheterna och rättshandlingens art. Den var större vid försäljning av konsumtionsvaror än i handeln med värdepapper, mera utsträckt vid ingåendet av ett bolagsavtal än vid ett av konjukturerna beroende leveransavtal.^ Upplysningsplikten omfattade inte subjektiva meningar, inbillningar eller fakta utan relevans för avtalets ingående, utan endast sådana fakta, som inverkade på avtalspartens beslut att överhuvudtaget ingå ett avtal eller på vilka villkor han var beredd till det, dvs. fakta, som var betydelsefulla.^^ Betydelsefullheten måste avgöras objektivt, och den kunde även omfatta osäkra fakta. En försäljare av en ko kunde misstänka att kon led av rödsot, men han var osäker på grund av de lindriga symptomen; ett förtigande av misstanken stred dock otvivelaktigt mot tro och heder.'^’ Upplysningsplikten gällde dessutom inte endast de fakta, som man kände till, utan även fakta, som man borde ha känt till som en omsorgsfull och förnuftig kontrahent; detta enligt Vihma på grund av der allmänt använda godtrosbegreppet i avtalslagen.'"’ Upplysningsplikten började vid inledandet av avtalsförhandlingarna och fortgick till förhandlingarnas slut.” Följderna av ett brott mot upplysningsplikten varierade enligt Vihma beroende på den upplysningspliktiges subjektiva skuld: han fick lida mera, om han varit i ond tro än om han bara genomvårdslöshet eller t.o.m. i god tro hade givit felaktiga uppgifter. I själva verket gav en i god tro meddelad felaktig uppgift enligt avtalslagen motparten inte rätt att häva avtalet. ’’ Ond tro hade större berydelse i långvariga avtal, t.ex. i ett jordlegoavtal, än i ett tillfälligt köp av t.ex. möbler. ’^ Då det gällde tolkningen av avtalslagens § 33 var det klart, att det stred mot tro och heder att åberopa ett avtal, som uppstått på grund av den upplysningspliktiges svikliga förfarande; tolkningssvårigheterna gällde närmast fall, då den felaktiga upplysningen berodde på uppgiftslämnarens vårdslöshet. Det var klart, att det även i sådana fall kunde strida mot tro och heder att åberopa avtalet. Däremot var inte vårdslöshetens grad avgörande, utan ogiltigheten berodde på många olika omständigheter, bl.a. avtalspartens ålder, bildning osv. Om någon för hundra mark sålde en gammal silversked till en rik samlare trots att han själv var osäker beträffande skedens metall, och det senare visade sig, art skeden 86 Vihma. s. 41 och s. 4 I not 24. 87 Vihma. s. 4 1 h 88 \'ihma. s. 48. 89 Vihma. ,s. S 1 fh 90 Vihma. ,s. S.? t. 91 Vihma. .s. 62. 92 Vih}na. .s. 6,^ ttch 7S f. 9,^ Vihma. ■s. 69 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=