466 uttryck “i våra vördnadsvärda domarreglcr” och någon gång även framträtt i rättspraxis, “ehuru å andra sidan bristen på uttryckliga stadganden i denna riktning i själva lagen verkat att en mera formalistisk uppfattning ofta nog gjort sig gällande i fällda domar”/' Även i finsk doktrin tog man så småningom intryck av de nya vindarna inom avtalsrätten. Som exempel refereras här Väinö Vihmas doktorsavhandling om försäkringstagarens upplysningsplikt vid avtalsslutet (1945), somsåsom nämnts är ert tidigt exempel på det vaknande intresset för nordisk rättsvetenskap även på finskspråkigt håll (ovan II 6.4.2.3.). Boken innehåller en utförlig inledning omden allmänna upplysningsplikten vid ingående av avtal både enligt den allmänna förmögenhetsrätten och enligt handelsrätten; i denna inledning beaktar författaren genomgående den nordiska litteraturen. Vihmas framställning är helt avideologiserad’, i det att han varken nämnde den sociala förmögenhetsrätten eller ens lojalitetsprincipen. Trots detta hade Vihma tämligen starka sympatier för en långtgående upplysningsplikt, dvs. ett beaktande av motpartens intressen. En absolut hederlighet förbjöd inre enbart en svekfull verksamhet, utan även en overksamhet av ohederliga skäl. Inomförmögenhetsrärten kunde man dock inte kräva en absolut hederlighet: en köpare hade rätt att dölja, att han redan visste sig kunna sälja köpeobjektet vidare till ett högre pris. ‘Men det allmänna rättsmedvetandet kräver nog, att man inte får kränka den hederlighet och ärbarhet, som sedvanan skapt i det allmänna rättsmedvetandet’.*" Någon allmän upplysningsplikt fanns enligt författaren visserligen inte i finsk lag, men avtalslagens § 33 ställde ett allmänt krav på ärbarhet vid alla förmögenhetsrättsliga rättshandlingar, och nämnda stadgande drog också upp gränsen för upplysningspliktens existens och utsträckning. ‘I enlighet med detta lagstadgande anser vi, att det finns en allmän upplysningsplikt vid alla förmögenhetsrättsliga rättshandlingar. Och vid bedömandet av utsträckningen av denna upplysningsplikt är måttstocken den, att avtalspartens förfarande inte får strida mot tro och heder.’ Måttstocken måste vara objektiv, inte subjektiv, ‘ty annars kunde man inte väl ställa några krav på en hästskojare’.*'’ Enligt Vihma måste man ställa mycket höga krav på ärbarheten, och i gränsfall hellre kräva mycket än litet av den upplysningsskyldige. Han medgav att de finska domstolarna ‘i detta avseende hade följt den allmänna rättsutvecklingen endast försiktigt, man frestas att säga för långsamt’. Med hänvisning till Stang och Henry Ussing kon83 Wrede, Lagen, s. 121 f. 84 Vihma, s. 33 1. 85 Vihma. s. .57-41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=