465 Karlgren använde sig liksom Stang av drastiska exempel; skulle tas illa upp. “En bokhandlare behöver t. ex. icke upplysa köparen av ett bokverk omatt förvärvet måste bli totalt onyttigt med hänsyn till vederbörandes brist på fattningsförmåga!”^^’ Även efter dessa undantag kunde huvudregeln tillämpas endast, om den icke-rättade villfarelsen hade lett till “ett extremt misslyckat avtal”. " ^5 Karlgren medgav, att tendensen i nyare utländsk rättsutveckling hade gått mot en utvidgning av avtalspartens ansvarighet vid “subjektivt oförsvarligt beteende”. I nordisk rätt hade dock “lagstiftaren ofrivilligt gjort sitt bästa för att motarbeta en eventuell tendens av detta slag”, då § 33 avtalslagen enligt författaren hacie sin räckvidd begränsad till vissa dolusfall och därför kunde inbjuda till motsatsslut. Stängs lära om synlig motiwullfarelse som ogiltighetsgrund, då den insetts eller borr inses av motparten, hade allmänt väckt motstånd, och även anhängaren Henry Ussing hade enligt Karlgren kommit med betydande undantag och reservationer (se ovan). Karlgren nämnde varken den sociala förmögenhetsrätten eller lojalitetsprincipen, som han verkar närmast ha förknippat med omedvetna naturrättsliga tendenser. ’ — Karlgrens framställning kan sammanfattande karakterisers med hjälp av ett uttalande av Arnholm. Arnholm konstaterade år 1949 omolikheterna i inställningen till ‘elastiska’ lagregler: “Et langt stykke på vei må den bli en temperamentssak — det henger nok samme med ulikhet i folkelynne at man i Sverige legger storre vekt på orden og beregnelighet enn de fleste norske jurister gjor.”'*'^ Då man jämför Rabbe Axel Wredes år 1931 publicerade kommentar till avtalslagens § 33 med Alméns ovan refererade åsikter, framstår inte enbart lagtexterna som identiska. Wrede upprepade i stort sett alla Alméns argument inklusive hänvisningen till BGB och exemplet med den ohederlige styrelseledamoten, men han nämnde inte kritiken mot Stang.'^' Wrede framhöll dessutom, att man även i Finland hade haft betänkligheter beträffande § 33, men att “lagberedningen framhållit den varsamhet våra domstolar i allmänhet iakttaga, då det gäller att förklara en rättshandling ogiltig Beträffande tidigare finsk rätt framhöll Wrede, att hänsynstagandet till “vad tro och heder kräva” redan fått sitt 97 f. 7^ Karlgren, Spörsniäl, 76 Kiirlgrn, Spörsmål, s. 98 not 37. 77 Karlgren, Spörsmål, s. 99, 78 Karlgren, Spörsmål, s. 104 1. 79 Karlgen, Svj 1' 193.^, s, 219 ft; Karlg-en, ,Spörsmäl, s. 128. Detta framhälls även av Hellner, riK 1987, .s. 307. 80 Arnholm, s. 97. 81 I'faremot beteeknade af Hällströmi sin samma år försvarade doktor.savbandling omvilltarel.se "Stängs kända katet;ori ‘svnbar viljesmangel ” som ‘mindre Ivckad ; .se af Hällström, s. 7 ocb s. 7 not 6. 82 Wrede, L.igen, s. 121-126, särskilt s. 123 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=