464 domar från högsta instans under senare tid ”. Man kunde alltså tala om direkt upplysningsplikt: “Har det av den oriktiga förutsättningen bestående viljefelet icke blott ktimiat av motparten inses utan verkligen av honominsetts, och har motpartens syhe tillikavarit att icke genom upplysningars lämnande föranleda avtalets inhiberande (i det han insett förutsättningens \äsentlighet och avsiktligt underlåtit att taga den handlande ur hans villfarelse), måste — menar man — detta handlingssätt anses strida mot tro och heder eller över huvud anses obehörigt, så att ogiltighet och skadeståndspåföljd böra inträda ... Obestridligt är även, att just förhandenvaron av en dylik vetskap å motpartens sida i och för sig med sn'rka talar för att åt förutsättningen tillerkännes relevans. " 1 detta fall gjorde sig nämligen de för lagstiftaren tungt vägande moraliska hänsynen på ett helt annat sätt gällande än för det fall, “då motparten blott kan påbördas, att han bort aweta förutsättningsfelet' En allmän lojalitetsplikt t.o.m. i denna urvattnade formvar dock för mycket för Karlgren, som‘bestämt bestred’ riktigheten av den nyss nämnda uppfattning- -en, eftersom den “ur praktiska synpunkter” medförde skadliga konsekvenser. “Att så allmänt ålägga kontrahenter förpliktelsen att före ingående av ert avtal vara verksamma för undanröjande av varandras oriktiga förutsättningar skulle vid närmare eftersyn inte vara nyttigt för omsättningen och rättssamfärdseln i stort.” Av den svenska avtalslagens motiv framgick också, att man i sådana fall kunde tillämpa § 33 “endast under vissa omständigheter”. Man fick alltså på sin höjd “en huvudregel i så måtto, att den icke gäller för så vitt man kan åberopa särskilda ‘motgrunder’ av åtminstone något så när typisk beskaffenhet”. ^ De av Karlgren anförda ‘motgrunderna’ var så talrika, att det återstod föga utrymme för huvudregeln. För det första måste huvudregeln sättas ur spel “vid avtal, som i avsevärd grad inrymma ert spekulativt moment — alltså i synnerhet avtal på handelsrättens och affärsliv^ets område —, ... med hänsyn till intresset av ekonomisk rörelsefrihet i samhället m. m.”. Misstag rörande fakta i samband “med prisbildning och konjunkturer, liksomövriga jämförliga felkalkyleringar” behövde i allmänhet inte korrigeras av en “mera insiktsfull” motpart, som naturligtvis inte heller behövde röja sina affärshemligheter. Det var enligt Karlgren också tydligt, att en kontrahent inte var skyldig att avslöja sin vacklande ekonomi, däremot nog en omedelbart förestående konkurs, eller art en arbetstagare vid arbetsavtalets ingående inte var “nödsakad att yppa sina mindre vackra antecendentia”, om de inte påverkade hans möjlighet att utföra arbetet. Vid vissa typer av rättshandlingar var upplysningsplikten starkt begränsad. Vid betalning var borgenären inte skyldig att yppa för gäldenären, att fordran redan var preskriberad. Man behövde inte heller rätta motpartens villfarelse, omdetta 73 Karlgren. Spörsmål, s. 96. 74 Karlgen. Spörsmål, s. 96 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=