463 kunna antagas inverka å dennes benägenhet tör den ifrågasatta adaren”/’'^ Även då der gällde betydelsen av olika former av villfarelse kritiserade Almén Stang. Denne satte i stället för “rättsligen relevant villfarelse ... ett även andra ogiltighetsgrunder ... omfattande begrepp, benämnt ‘synbar viljesmangef, och giver i denna form uttryck för en allmän fordran på god tro hos adressaten med avseende å viljeförklaringens tillkomst och överensstämmelse med den vilja, varåt den skulle giva uttryck”. Almén ansåg en “sådan generalisering ... vara av tvivelaktigt värde ur teoretisk synpunkt, och de praktiska konsekvenser Stang själv ... drager av sin lära ... äro icke ägnade att minska betänkligheterna mot densamma . Enligt Almén medgav Stang beträffande § 33, att “vissa betänkligheter uttalats ur den synpunkten, att tro och heder liksom motsvarande uttryck i de andra texterna ... skulle vara alltför svävande begrepp för att lämpligen kunna läggas till grund för lagstiftning”. Almén anförde mot kritiken, att bedömandet av om ett handlingssätt stred mot tro och heder inte ställde “större anspråk på domarens omdöme och urskillning” än andra likartade uppgifter och att även BGB (§§ 1 37 och 242) ställt upp liknande principer för tolkningen av avtal. Avtalslagens § 33 innebar inte någon fara för rättsäkerheten, och “[d]et torde för visso icke behöva befaras, att domstolarna ej skola visa nödig varsamhet i att sålunda stämpla ett förfarande såsom ohederligt”.Alméns prognos kan naturligtvis också tolkas som en uppmaning till domstolarna att visa återhållsamhet vid användandet av § 33. Av sina motståndare i Sverige nämnde Stang särskilt Hjalmar Karlgren, som i en artikel “33 § avtalslagen” i SvJT 1933 hade försökt reducera paragrafens betydelse. Karlgren nämnde dock i artikeln, att även rättspraxis var böjd att tillämpa § 33 på sådana fall, där man krävt en mera vidsträckt upplysningsplikt än den straffrättsliga, somju konstituerade svek enligt lagens § 30. ' Karlgren återkom till upplysningsplikten i “Avtalsrättsliga spörsmål” (1940). Han skilde åter mellan straffrättslig och civil dolus och räknade till den senare “ett obehörigt förtigande av betydelsefulla omständigheter i syfte att icke genom upplysningars lämnande avhålla vederbörande från avtalsslutet”, vilket ju också framgick av “den välbekanta § 33 avtalslagen”. ‘ Karlgren nämnde åter, att man i doktrinen ansett att civilrättslig dolus, bl.a. förtigande, kunde leda till skadeståndsskyldighet, “en uppfattning, vilken väl även skymtar bakom formuleringen av en del 68 Ahiu’ii, s. 194 f. c>cli s. 194 noi 14. 69 Ahtu'n. s. 196 1. ocli s. 196 n<it 18. 70 Ahnctu 71 Ktirlgren, S\') 1 1 93.V .s. 242. 72 Spör.sm.il, ,s. 76. 1 93 f. t)ch ,s. 1 nor 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=