462 33 var nära besläktad med Stängs lära om “synbar Viljesmangel”, men denna lära hade gått längre, t.ex. genom att förutsätta ogiltighet, även då mottagaren endast borde ha känt till bristen; Stang hade dock senare tagit tillbaka sina mest vidsträckta tolkningar. Stängs tolkning var dock fortfarande inte överensstämmande med ordalydelsen i § 33, men Ussing ansåg paragrafen åtminstone inte utesluta denna tolkning.*’^’ Skillnaden mellan Lassens och Ussings uppfattningar var sist och slutligen inte så stor, då båda. Lassen år 1917 och Ussing år 1931, betraktade ett omfattande hederlighetskrav som ett framtida mål. Texterna i de svenska och finska av'talslagarnas § 33 är identiska. Tore Almén, som själv haft ett avgörande inflytande på lagens innehåll, analyserade i sin kommentar år 1916 utförligt paragrafen. Enligt Almén hade paragrafen tillkommit för de fall, där en rättshandlings giltighet, trots avsaknaden av någon särskild ogiltighetsgrund såsom rv^ång, svek, misstag, skulle vara “stridande mot rättskänslan”. Tolkningen av paragrafens förutsättning, stridandet mot tro och heder, måste ske “rent objektivt”, och medkontrahenten måste bevisligen ha haft eller måste antas ha haft vetskap omomständigheterna. Almén framhöll, art detta “givetvis” innebar någonting annat än att medkontrahenten inte varit i ‘god tro’, eller som avtalslagens ‘39 uttryckte det, ‘insett eller bort inse’. “Att den, gent emot vilken en rättshandling företagits, icke haft vetskap om vissa omsrändigheter vid rättshandlingens tillkomst, vilka han bort känna till, kan visserligen unåsa culpa, men det kan aldrig sägas strida mot tro och heder, att den, omvilken ett sådant omdöme flilles, gör rättshandlingen gällande.” Vårdslöshet var inte detsamma som ohederlighet. Enligt Almén kunde § 33 tillämpas “också i sådana fall, då den ene kontrahenten väl icke kan ö\'ert\'gas omatt hava genom svikligt förfarande framkallat en rättshandling men på ett ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med vissa faktiska förhållanden”. Gränsen mellan “ett lovligt utnyttjande av en affärsskicklighet” och “ett mot tro och heder stridande handlingssätt ” var obestämd, och det kunde finnas fall som hörde “till den senare kategorin, utan att svikligt förfarande behöver föreligga”. Somexempel nämnde Almén, att en styrelseledamot i ett bolag, medveten om det för utomstående okända faktum, att bolaget gjort så stora förluster, att en konkurs var omedelbart förestående, skyndade sig att sälja sina aktier. Almén tog också i detta sammanhang avstånd från Stang, “vilken enligt vårt förmenande i alltför hög utsträckning vill etablera enjuridisk skyldighet att vid ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar giva medkontrahenten upplysning om förhållanden, som (G 66 Ussing, .Ahaler, s. 108 ft. ocli s. 100 not 1 9a. 67 Almthi, s. 192 1. och .s. 192 not
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=