458 sivilisert rettsorden” gjort på långa tider. Sedan gammalt fanns det den romerska rättens regel omlasio enormis, “der i alle hill satte en viss grense for den overmektiges eller listiges adgang til å pine uforholdsmessig meget ut av sin medkontrahent”.^' Författaren hade tidigare i sin bok “Individ og samfund i okonomins rett” (1937) visat betydligt mindre förståelse för gångna tiders avtalsrätt. Liberalismens rättsordning hade inte krävt “synderlig hensynsfullhet medkontrahenter, det vsere sig medvirkeyide i produksjon og omsetning eller avtagere (forbrukere)”. Så hade t.ex. “store krav til oplysningsplikt under kontraktsforhandlinger omsalg lite harmonisert med det vern for hemmelighold, som måtte v^ere en side av den liberalistiske individualisme”.^’ Ar 1944 var 0strem heller inte imponerad av de sociala reformerna av bl.a. avtalsrätten under senliberalismens tid. “Ut fra et formuerettslig grunnsyn kan de betegnes somganske respektable, ut fra et humant socialt syn derimot som bedrovelig små. ”S3 Arnholm godkände liksom Stang och Knoph lojalitetsprincipen inom avtalsrätten, men också i detta fall var tonfallet mera dämpat, och principen knöts nu varken till den nya sociala förmögenhetsrätten eller till "individualismens’ fall. Arnholm konstaterade tvärtomom lojalitetsprincipen: “Nå skal man ikke forestille seg at det her föreligger noe markert brudd med eldre tiders slappe moral.” Det var enligt honom “ikke noen prinsipiell nyorientering man stilles overfor, men en skarpere markering av kravet omat den ene skal vise den armen rimelig hensyn”. Lojalitetskravet hade inte samma styrka i alla avtalsförhållanden; det blev strängare “i et varig kontraktsforhold enn når det gjelder en enkelt spekulasjonsforretning som awikles stråks”.^"* Lojalitetskravet gällde enligt Arnholm både under avtalsförhandlingarna och “i det ferdige kontraktsforhold”. Man hade numera “et viktig utslag av lojalitetstanken i den stadig skjerpede oplysningsplikt under kontraktsforhandlinger ... Og både for og etter kontaktsslutningen moter man rekUtmasjonsregler som hviler på samme hensyn.” Reklamationsreglerna gav dock också anledning till eftertanke. De byggde på en plikt att visa hänsyn, men hade blivit “et strengt og ganske formelt regelverk”. Arnholmfrågade sig därför, omen part borde få hänvisa till en försummad reklamation, om en reklamation i tid skulle ha saknat betydelse för honom; m.a.o. om man inte i detta fall kunde rikta ett lojalitetskrav också mot denna part. “Men dette har man ikke villet innlate sig på.” Ett överdrivet framhållande av lojalitetsprincipen kunde även leda till missförstånd. “Det er ikke meningen å gjore enhver avtale til et kompaniskap.” En köpare och 51 0strem, s. 342 1. 52 Ostrem, Individ, s. 118. 53 Ostrem, s. 346. 54 Arnholm, s. 102.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=