457 inte srämde överens med ‘hederlighet eller god tro’. Knoph gav hela äran tör denna utveckling åt Stang, somhade varit “en utrettelig forkjemper” för “[d]ette viktige og langtrekkende kontraktsprinsipp “Det er inte minst hans fortjeneste at det har fått positivt uttryck i avtalelovens § 33.Redan år 1927 hade Knoph visat sympati lör Stängs tolkning av § 33, men han hade å andra sidan ställt sig tvivlande till dess och avtalslagens genomgripande betydelse överhuvudtaget. Det var enligt Knoph oriktigt, att på grund av “det sociale pust som unegtelig gjor sig gjeldende” i avtalslagens bestämmelser, betrakta ogiltighetsreglerna “som et Siurlig hetydningsfullt og karakteristisk symptom paa hvordan möderne lormuerett er gjennemtrengt av samlundstanken, og har gjort Iront mot den individualistiske tankegang som karakteriserte den liberale skole i rett og okono- •»(> mi . Knoph återkom kort till lojalitetsprincipen i sin “Översikt ” år 1934.' Några år senare tolkade han i artikeln “Til kon traktsrettens almindelige del” (TfR 1937) ett par hoyesterettsdomar som uttryck för den nya principen, “at kontraktspartene ikke lenger får lov å bruke sin rett toileslost og hensynslost, men må ta hensyn også til medkontrahentens intere.sser Kristen Andersen, som i en artikel “Nogle spredte trekk Ira norsk ugyldighetsIcere idag”” i TfR 1934 behandlade ogiltighetsläran främst i norsk rättspraxis, visade uttalade sympatier för Stängs lära om‘synbar viljesmangel” och dess identitet med regeln i avtalslagens § 33. Andersen framhöll i synnerhet Stängs åsikt, att tolkningen av begreppet ‘redelighet og god tro” i § 33 “alltid må föregå ved hjelp av moralvurderinger, ved henvisninger til moralens bud’”.^'’ Då Stang ansåg, att § 33 även omfattade de fall, då förklaringsmottagaren borde ha känt till en viss omständighet, hade denna åsikt “sterke grtinner for sig” och hade fått stöd i norsk rättspraxis."" Även Ostrem tog ställning till det sociala tänkandet inom avtalsrätten. Sådana reformer i avtalsrätten, “ethvert statsinngrep som tilsikter å fremme også hensyn til andre”, kunde enligt honom ses som sociala i ordets inskränkta bemärkelse. “Överfor kjopekontrakter og andre former av' gjensidige ytelser mellem to eller flere parter, vilde rettsordenen fornekre de mest elementa.’re krav til etikk, dersom den uhemmet ga parrenes egeninteresse fritt slag ”, detta hade heller “ingen 45 Knoph, Utviklingsliiijcr, s. 56. 46 Knoph, NRt 1927,-s. 1027. 47 Knoph, .s. 129. 48 Knoph, 1 lit. 1937, s. 6.1. 49 Kristen Andersen, I tlt 1934, s. 131. Även Overgaard framhöll (UgDltij'hct, .s. 7.1 not 145), att Stang.s lära hade lätt “|c]n lietinget tifslutning" av Kri.sten Andcr.scn. 50 Kristen Andersen, l tit 19.14, s. 1 1.3 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=