454 Stang skrev sin framställning före de nordiska avtalslagarna, dvs. utan legalt stöd för sin åsikt, och hans krav på avtalsparterna byggde i huvudsak på den av honom förfäktade läran om “den synbare viljesmangel”.'"’ Då han än en gång argumenterade mot viljeteorin (se även del III, s. 346 f), hade han kommit till den slutsatsen att endast en sådan brist i viljan, som motparten hade märkt eller borde ha märkt, utgjorde en ogiltighetsgrund. Också i detta sammanhang är retoriken påfallande, och framställningen präglas av ett moraliskt patos. Enligt Stang krävde god handelsmannased en vidsträckt upplysningsplikt; man måste avstå från ‘hästhandlarmoralen’ och föra hederliga och öppna förhandlingar. Försäljare av underbälten, skenande hästar och i av farsoter döda slaktdjur behövde vilseledande reklam, men inte den ärliga handeln, och upplysningspliktens omfattning byggde på en värdering av, om en part hade uppträtt hederligt och lämpligt.'^ Stang framhöll år 1911 också, att tiderna hade förändrats och att den av honom framförda principen var ny. Upplysningsplikten under avtalsförhandlingarna hade enligt honom uppkommit först nyligen. I äldre doktrin, i Tyskland ännu i slutet av 1800-talet, hade man framhållit handelsmännens rätt att ljuga i handeln, somjämfördes med ett allas krig mot alla. Först under 1900-talet hade man ställt upp betydligt strängare krav på hederlighet än tidigare. Utvecklingen, särskilt genom avtalslagens § 33 i dess norska form och tolkning, kom att ge Stang rätt, och i den tredje upplagan av “Formueretten” har retoriken i stort sett ersatts med hänvisningar till gällande lagstadganden. Stang hade redan i en lång artikel “Avtalelovens § 33; dens indhold og dens forhold til forutssetningslaeren” i TfR 1930 sett stadgandet som en seger för sina åsikter, i synnerhet principen om ‘synbar viljesmangef. Man kan dock hitta en mera komprimerad redogörelse för lojalitetsprincipen och dess bakgrund i ett föredrag, som Stang höll vid Den femte nordiska juriststämman i Helsingfors i september 1933 och som publicerades i utvidgat skick under rubriken “En utviklingslinje i de formuerettslige ugyldighetsregler" i JET samma år. Stang anknöt år 1933 kravet på hederlighet uttryckligen till avtalslagens § 33 och han använde nu också termen “krav på lojalitet og hensynsfullhet”.’** Han utnyttjade också tillfället att dela upp de nordiska forskarna efter deras inställning till avtalslagens § 33. Enligt Stang hade det, att “§ 33 blitt til under kamp, ... satt sine spor i de motiver til den som föreligger”. De norska motiven hade förespråkat ett vidsträckt bruk av paragrafen, medan däremot de danska moti37 34 Se t.ex. Stang, s. 461. 35 Stang, s. 257, 410 1. och 461. .56 Stang, s. 256 och 409 1. 37 Se Stand, 1^-’ 513 11. och 553 IT. 38 Stang, JFT 1933, s. 380 och 393.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=