4 53 ligt äldre. De tyska rättshistorikernas uppdelning i romanister och germanister har inverkat även på tolkningen av denna tråga. Enligt romanisterna bygger BGB;s stadganden på den romerska rättens contractus honaefidei och den allmänna invändningen om svek, exceptio doli generalis. Enligt germanisterna har termen “"Ereu und Glauben” sitt ursprung i medeltida tysk rätt, i synnerhet teodalrätten. Man har dessutom framlagt en teori, enligt vilken “Treii und Glauben” -principen härrör sig från 1700-talets naturrätt. Det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets kamp mellan viljeteorins anhängare och förespråkarna tör en törklarings- respektive tillitsteori (se del III, s. 336 II.) fick sitt slut genomde nordiska avtalslagarna, vilkas ogiltighetsregler i stort sett följde tillitsteorin. Den avtalsrättsliga debatten avstannade dock ingalunda, men kom nu Irämst att fokuseras på parternas skyldighet att beakta även motpartens intressen under avtalsperioden och även redan vid avtalslörhandlingarna. I nordisk litteratur har lojalitetsprincipen Irämst fått anhängare inom norsk doktrin, inomvilken den också har uppkommit som en följdsats till den sociala förmögenhetsrätten. Principen är lullt utbildad redan i Stängs ”Indledning til lormueretten” år 191 1, även omsjälva termen ännu saknades. I sin Iramställning nämnde Stang upprepade gånger avtalspartens upplysningsplikt: lörst under rubriken “Sicrlig om taushet som retshandel”, därefter under rubriken “Har man lov til at lyve i handel?” och slutligen behandlade han den egentliga upplysningsplikten.^” Stängs utgångspunkt var att ingen hade någon allmän skyldighet att aktivt hjälpa andra. I avtalslörhållanden var dock situationen en annan. Elter ingåendet av ett avtal hade parterna en upplysningsplikt i förhållande till varandra, t.ex. man måste reklamera vid lel i köpeobjektet. Även under avtalslörhandlingarna hade parterna en plikt att aktivt lörhindra sådana villlarelser, som kunde förorsaka skada för motparten, och även en tystnad kunde ha rättsliga pålöljder.’’ Allarslivets nytta krävde att man höll sig till sanningen, och lögner var inte tilllåtna.'“ Parterna hade dessutom en uttrycklig upplysningsplikt mot varandra. Stang avgränsade denna så, att den endast gällde lakta, men intevärderingar eller prognoser. Säljaren av bankaktier var inte skyldig att berätta lör köparen omsin tro på ett kommande kursfall på grund av vikande konjunkturer. Däremot var han skyldig att tillkännage lakta, som hotade bankens existens. Omparten hade kommit med upplysningar, hade han dessutom en särskild skyldighet att se till att dessa uppgifter inte var vilseledande." m Sc Strätz. s. 27 f. 30 s. 255 0'., 40« Ff. och 458 th 31 StIItig, s. 255 t. 32 Stang, s. 210 f. 33 Stang, s. 458 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=