448 forestillingen holdt sitt inntog og spiller stadig storre rolle.” Den moderna förmögenhetsrätten (här är det inte helt klart omKnoph avsåg rättsordningen eller doktrinen) var “realistisk og ikke spekulativ”. Den byggde på mänskliga intressen och behov och kunde också “godt kaldes funksjonalistisk, fordi den nokternt og usentimentalt setter sig til opgave å forme sine regler så de passer tor de toreliggende behov”. Tiden och utvecklingen hade lärt förmögenhetsrätten, “at den ikke utelukkende må ta hensyn til okonomiske verdier og interesser”. Horisonten hade vidgats och ideella värden hade trängt in i förmögenhetsrättens intressesfär.'" Medan Stang betraktade kampen mellan den romerska rätten och germanska rättsåskådningar som ett historiskt faktumoch som en uttömmande förklaring till rättsutvecklingen sedan början av 1800-talet, var Knophs syn mera nyanserad. Knoph konstaterade, att man emellanåt hade betraktat förmögenhetsrättens utveckling som en följd av motsättningarna mellan romersk och germansk rätt och att “lijkke minst i våre dagers Tyskland er denne tankegang almindelig; den er endog auktorisert fra hoieste hold”. Knoph syftade tydligen på nazisternas partiprogram, som ju också innehöll ett krav på den materialistiska intressen gynnande romerska rättens ersättande med ry^sk rätt (punkt 19). Enligt Knoph var denna åsikt inte “helt uriktig”. Han medgav, att 1800-talets lörmögenhetsrätt hade haft mycket gemensamt med den romerska rätten, vilken “i sin endelige skikkelse var barn av en kapitalistisk tid, som på privatrettens område hevdet individets rett uavkortet”. Aandra sidan stod den germanska rätten i många avseenden nära den moderna förmögenhetsrätten. Germanernas rättigheter var inte så absoluta och individualistiska som romarnas. “Man hadde åpent blikk for de kollektive elementer i samfundslivet, og storre förståelse av ideelle verdiers betydning”.'^ Så långt verkar Knoph helt följa både Stang och tyskarna, men så kommer en bredsida mot den nazistiska ideologin: “Allikevel vilde det v^ere en overfladisk og misvisende beskrivelse av utviklingen om man skildret den som en kamp mellem romersk og germansk rett, hvor den nordiske rases rett til slutt dokumenterte sin overlegenhet.” I synnerhet i Norden, där den romerska rätten aldrig varit gällande, var hela synvinkeln lelaktig. Man kunde visserligen med rätta peka på släktskapen mellan den romerska rätten och den traditionella lörmögenhetsrätten, på samma sätt som det lanns ett samband mellan samtida törmögenhetsrätt och germansk rätt. Man skulle dock undervärdera både bredden och djupet i den rättsliga utveckling som hade förändrat förmögenhetsrätten, om man reducerade den till en uppgörelse mellan romersk och urgermansk rätt. 12 Utviklingsliiijcr, 13 Knoph, Uniklingslinjer, s. Z] t. 3 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=