444 de generaliseringar sist och slutligen var deskriptiv, då den bestod av liknande empiriskt icke-verifierade påståenden som hos så många andra författare. Inte ens skillnaden mellan de metodologiska motpolerna Ross och Alanen är så betydande, om man bortser från språkbruket. Man hade sist och slutligen inte kommit så långt från 0rsteds betonande av att domaren behövde “en sund praktisk Takt”, en känsla för det konkreta problemet (del II, s. 46). Både lagtolkningslärans och rättskällelärans utveckling visar, i hur ringa grad det tidiga 1900-talets rättsfilosofiska och -teoretiska debatter förmådde påverka mera praktiskt betonade delar av juridikens metodlära. Samtidigt kan man än en gång i litteraturen hitta talrika exempel på det tidigare (del II och III) framförda påståendet, att uppdelningen i en subjektiv och en objektiv lagtolkningvar tämligen meningslös. 2. Privaträtt: uppgörelsen med det förflutna Den traditionella 1800-talsprivaträtten, som metodologiskt behärskades av den konstruktiva riktningen och sompolitiskt byggde på liberalismen med dess postulat omavtalsfrihet och rättssubjektens juridiska jämlikhet, var föremål för både vetenskapliga och politiskt färgade nyvärderingar under den förra hälften av 1900-talet. Angreppen komfrån de nya vetenskapligt dominerande riktningarna, den äldre realismen samt Uppsalaskolan. Den äldre realismen koncentrerade sig på den konstruktiva riktningens förmenta brister i samhällspolitiskt hänseende (ovan 1.1.2.-3.), medan Uppsalaskolan krävde en fullständig omvärdering av bl.a. hela den traditionella begreppsapparaturen. I detta avsnitt presenteras dessa båda riktningars reformkrav med hjälp av ett par privaträttsliga exempel. Den äldre, i synnerhet norska realismen klandrade 1800-talsjuridiken, men också själva rättsordningen, för ‘materialism’ och ‘individualism’ och krävde en mera socialt färgad förmögenhetsrätt; kravet på en ny formav lojalitetstänkande i avtalsförhållanden var en följd av detta krav (2.1.). I synnerhet Uppsalaskolans anhängare, framför allt Alf Ross, krävde en helt ny syn på både äganderättsbegreppet och som en följd därav på teorierna omäganderättens övergång; i detta fall kunde man dock bygga på tidigare ställningstaganden av den äldre realismens anhängare (2.2.). 2.1. Den sociala förmögenhetsrätten, lojalitetsprincipen och avtalslagarnas § 33 2.1.1. Mot en nyförmögenhetsrätt Den nya sociala förmögenhetsrätten fick sina främsta förespråkare i den norska realismens ledargestalter Fredrik Stang och Ragnar Knoph. Stängs och Knophs
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=