443 Liksom då det gällde rättskälleläran avslutade Ross även sin lagtolkningslära med en paragral’ “Konfrontation”, i vilken han kritiserade “den traditionelle metodelajre ... somen dogmatisk Ixre om, hvorledes retten bor udoves, hvorledes loven bor fortolkes”. Till dessa traditionella läror hörde dels den positivistiska, sombyggde på “logiske slutningsmetoder” och “begrebsma^ssig konstruktion”, dels olika frirättsliga metodteorier, som kunde ha en naturrättslig, sociologisk eller historisk-psykologisk prägel. Enligt Ross kom dessa frirättsliga läror närmare sanningen än de positivistiska, eftersom “[b]ag den normativ-dogmatiske iklaedning ligger en rigtig förståelse af, at retsudovelse er andet og mere end et logisk derivat af positive normer”. De positivistiska teorierna däremot “tilslorer dommerens aktive, retspolitiske virksomhed”.'’*’ Även denna gång avslutades ‘konfrontationen’ med en hyllning till Viggo Bentzon. “Bentzons fortolkningsla.’re var forbavsende realistisk, og de synspunkter, der er udviklet i dette kapitel, ligger i fortsicttelse af den vej, Bentzon slog ind på.”b08 Periodens lagtolkningslära kännetecknas av den objektiva tolkningsteorins seger; redan vid sekelskiftet hade den subjektiva teorin varit på tillbakagång (del III, s. 334 f.). Det är dock viktigt att komma ihåg, vad den objektiva tolkningsteorin stod för: inte ett strikt fasthållande vid lagens ordalydelse, utan ett avståndstagande från ‘lagstiftarens mening’, om man tyckte, att denna t.ex. i förarbeten eller propositioner uttryckta mening inte ledde till ett ändamålsenligt resultat. I enlighet med nordisk tradition framhöll många lagtextens helgd, vilket ju också riktade sig mot den allmänt skydda frirättsriktningen, åtminstone i dess extrema form. Man kan säga, att den av Carl Goos i tiden uppställda regeln om ‘ordgränsen’ som avgörande för tolkningens utsträckning accepterades av både den objektiva (Vinding Kruse) och den subjektiva lagtolkningens (Ekström) anhängare. Genomolika reservationer kom man dock fram till en ‘riktig’ tolkningsmetod, som t.ex. Agge och Ek öppet kallade den teleologiska; den metod som enligt Bentzon redan vid sekelskiftet i verkligheten praktiserades av danska domstolar. Då Ross även i detta fall stödde sig på Bentzons åsikter, är detta ett tecken på att också den skandinaviska realismen sökte en anknytning till den äldre traditionen. Även Ross’ och Astrup Hoels lagtolkningsläror har stora likheter, då ju båda författarna framhöll beslutmomentets vikt och den begränsade betydelsen av själva tolkningen. Medan Ross framställde sin lära som deskriptiv, en skildring av domarnas verksamhet, var visserligen Astrup Hoels lära enligt författarens egen uttalade mening normativ. Naturligtvis kan man dock fråga sig, i vilken mån Ross’ lagtolkningslära med dess svepande psykologiseran607 Ross. Rct, s. 184 t. 608 Ross, Rct. s. 1 87.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=