438 gelse’ hade också stor betydelse vid tolkningen. Då lagtillämparen hörde till samma kultursamhälle, var hans egen övertygelse i allmänhet överensstämmande med den allmänna. Övertygelsens praktiska betydelse låg i att ‘en erfaren domare ofta hittade den rätta lösningen med hjälp av sin övertygelse och först efteråt skapade de juridiskt bindande motiveringarna’. I sådana tall rörde det sig inte enbart om emotionella värderingar, utan även intellektuella faktorer, särskilt domarens utbildning och juridiska kunskaper, medverkade.Man kunde inte ställa upp någon rangordning mellan de olika ‘tolkningsmomenten’. Avgörande var i sista hand domarens goda omdöme, ‘judicium’, som Knoph helt riktigt definierat som en förmåga att snabbt se kärnan i en sak. Dessutom krävdes en törmåga att logiskt motivera avgörandet. Av en domare krävdes både god intuition och en förmåga till logiskt tänkande. SO3 Den här refererade lagtolkningsdebarten kan återigen avslutas med Ross’ framställning i “Om ret og retfaerdighed”; en framställning som trots försök till en brytning med traditionen även innehåller talrika uttryck för en kontinuitet och också ett närmande till den äldre realismen. Det nya i Ross’ framställning är förutomdet betonat deskriptiva draget en ingående språkanalys i paragrafen “Semantisk grundlaegning”.'"’'* Ross, som även betecknade lagtolkningen som ‘den juridiske metode’, inledde sin framställning med det allmänna påpekandet, att det inte var “muligt at formulere en metode-ideologi med tilnsermelsesvis samme prjecision som retskildeideologien”. Man kunde inte ange fasta regler, och man kom inte längre än till det man kunde kalla “en metode- ellerfortolkningsstil". Säkerhetsgraden, då det gällde påståenden om gällande tolkning, var därför mycket ringa, och det var förståeligt, att många jurister inte betraktade sin tolkningslära som teoretiska uttalanden omhur domstolarna utövade rätten, utan snarare som råd till domaren. Även om en jurist hade en medveten eller omedveten rättspolitisk avsikt, försökte han dock hålla sig till den metod som domstolarna faktiskt använde, eftersomhans tolkningsregler annars inte vann gehör hos domstolarna. “Det er netop ved fortolkningen af g£eldende ret, at det tydeligst traeder for dagen, at retsvidenskab og retspolitik i sidste analyse ikke lader sig adskille. Också lagtolkningsläran måste vara deskriptiv, inte normativ, samt delas i en dogmatisk och en allmän del. S9S 592 ALinen, s. 105-1 10. 593 Alatten, s. 111, 113 och s. 113 not 1. 594 Se Ross, Ret. s. 132-145. 595 Ross, Ret, s. 1 29 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=