436 tillkomma honom, i spetsen för rättsutvecklingen”, och följden var ingalunda kasuistik och osäkerhet, “utan rättsprinciperna bli klarare än vad eljes vore fallet”/*^'* af Hällströmsåg liksomRoss den gängse argumenteringen som en ‘fasadlegitimation’, men i motsats till Ross ville han avskaffa den. Ek fortsatte på den av Ross och af Hällström påbörjade linjen. Skiljandet mellan subjektiv, objektiv och annan lagtolkningsmetod berodde “på bristande insikt rörande lagtolkningens verkliga art”, då en tolkningsslutsats “främst framgår såsom resultatet av en psykologisk motivationsprocess under beaktande av praktiska intressen”. Med hänvisning till Ross framhöll Ek, att all tolkning var “teleologisk och sker med beaktande av ett visst i fråga varande syfte”.Dessutomhade varje tid “sin egen åsikt omvad som kan och bör betraktas somändaniålsenligt”. Varje tid läste lagarna på sitt eget sätt och “(kanske omedvetet) i överensstämmelse med sin egen uppfattning om vad i dem självklart framstår som sakens natur”. Den skrivna lagen förblev bestående, “men lagbudens faktiska innebörd ändras av den i alla tider översta lagstiftaren, livet självt, som icke ens för ett ögonblick låter sig mer än i stora drag bindas av en mänsklig lagstiftares normer”. De oförändade lagarna kunde därför inte, “så att säga en gång för alla, riktigt tolkas”. Med hänvisning till Astrup Hoel framhöll Ek, att orsaken till detta låg i “verklighetens kontinuitet”.På grund av denna teleologiska tolkning hade Ek inget intresse för lagstiftarens mening, som dessutom saknades i det moderna samhället, då en lag oftast var “resultatet av en sammanjämkning av olika gruppers eller partiers ståndpunkter”.Med hänvisning till Vinding Kruse påstod Ek, att “[ajnnat än själva lagtexten binder icke domaren och således icke en eventuell utförlig ingress, än mindre motiv och förarbeten, vilket dock ej innebär att lagmotiven skulle sakna betydelse”. Sakens natur, de reella övervägandena, var för Ek, förutom en rättskälla, ett viktigt lagtolkningsmedel. “Sakens natur giver så att säga paragrafernas innehåll kött och blod, medan de av lagstiftaren stadgade normerna och de sedvanerättsliga buden endast kunna betraktas somett stadigt skelett.”^*^^ Däremot hade man i finländsk doktrin alltför mycket sysselsatt sig med reglerna, rättsnormernas skelett. “De slutsatser en samvetsgrann och förståndig domares oförvillade omdöme leder till hava ofta framställts såsom resultat av en vetenskaplig tolkning med åtminstone formellt stöd i uttryckliga lagrum.” Visserligen var tolkningen nödvändig, men man fick inte använda “detta i och för sig nödvändiga redskap” i sådana fall, då en tolkning inte kunde leda till resultat. Ek upprepa580 aj Hällström, Ägarelörbehåll, s. 15. 581 Ek, s. 30 f. 582 Ek, s. s. 28 fl. 583 Ek, s. 31. 584 Ek, s. 22 ocli s. 22 not 3. 585 Ek, s. 20 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=