43 5 logiska riktningens åsikt, ‘att man i lagens ord kunde inbegripa den tanke, som enligt rådande förhållanden kunde anses vara den socialt riktiga, eftersom denna kunde strida mor lagens och lagstiftarens mening’. Då man tolkade 1734 års lag, kunde den rätta tolkningen enligt Haataja endast bygga på ‘en granskning av de ekonomiska och sociala förhållanden, som varit rådande vid stiftandet av nämnda lag, samt de olika intressen, vars förhållanden sinsemellan lagstiftaren då hade velat ordna’. Haataja medgav, att de principer, som man på detta sätt hittade i 1734 års lag, ibland var annorlunda än de, som man kunde komma till genom att endast granska rådande förhållanden med hjälp av lagens ordalydelse. De genom hans metod funna principerna var dock riktigare med hän.syn till lagens ändamål, ‘och ofta dessutom med avseende å rådande förhållanden skäligare och socialt mera ändamålsenliga än de, som man kunde finna enbart genom att hålla fast vid lagens ordalydelse’.’’'^ Haataja avstod visligen från art rubricera sin lagtolkningsteori, men redan hans definition av ‘den historiska intresseteorin’ visar, var han hade sina sympatier. I själva verket är Haatajas lagtolkningsteori den klassiska, renodlat subjektiva teorin, nödtorftigt dold genom en moderniserad terminologi. l4äremot hade af Hällström intet till övers för de olika lagtolkningsteorierna, och han betraktade domarens verksamhet på ett ytterst realistiskt sätt under klar påverkan av Ross’ tankar i dennes “Virkelighed og Gyldighed ”. Somovan nämnts förkastade af Hällströmden gängse metoden att ‘krampaktigt klänga sig fast vid mer eller mindre föråldrade lagrum’ för att pressa fram principer ur dem. Tolkaren hade t.o.m. tytt sig till handelsbalkens tillkomsthistoria på 1600-talet. “Med dylik mager kost skall han sedan stå sig i våra dagars väldiga kamp mellan olika intressen. Vid sidan av den traditionella lagtolkningen såg af Hällströmäven den traditionella metoden som en fara för domarens argumentation. När “rättssystematiken mekaniseras och göres till skådeplats för kvasilogiska spekulationer”, förlorade domaren lätt greppet om rättsutvecklingen. Domaren började auromatiskt tillämpa lärosatser, vilkas ändamålsenlighet han bervävlade. Han försökte därför på andra sätt komma till ett rättvist slut, “men sina verkliga motiv vågar han inte låta komma till synes i domen, ty de äro icke omnämnda i läroböckerna och kunna lätt stämplas som ojuridiska billighetshänsyn”. Enligt af Hällström var en sådan utveckling “olycklig för samhället och förnedrande för domarmakten”. Omman däremot gav de reella övervägandena avgörande betydelse, kunde “domaren öppet motivera sin dom med de grunder, som verkligen varit för honom vägledande”. Domaren fick på detta sätt “den plats, som bör ”579 S78 Huatiijti, s. 17-20. S70 tif HiiUströniy Agarcförbchäll, .s. 16 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=