433 ligt Ekström utgått från “den uppfattning av rättens väsen, som egentligen var den historiska skolans, men varav denna skolas stiftare och anhängare ingalunda alltid drog konsekvenserna”, dvs. tanken på rätten som uttryck för folkets rättsmedvetande. Ekström konstaterade vidare, att trots den “grundväsentliga” skillnaden mellan den objektiva och den historiskt-evolutiva teorin, “finner man ofta en och samma författare operera med argument, hämtade från båda hållen”. Enligt Ekströmmåste evolutionsteorin förkastas, eftersomden byggde på den felaktiga grundtanken, att folkets rättsuppfattning och den positiva, giltigt stiftade lagen var samma sak. Omen rättssats vid varje tidpunkt borde ges det innehåll som enligt tolkaren var eller borde vara dolkets rättsuppfattning’, kunde man fråga sig, varför man överhuvudtaget behövde en lag, som endast återgav lagstiftarens mening vid tidpunkten för utfärdandet, men som senare närmast hindrade rättsskipningen och doktrinen. Dessutomkunde man i “moderna stater, där den ena dagen det ena, den andra det andra partiet är vid makten,” knappast tala om någon enhetlig rättsuppfattning. Enligt Ekström bestod den riktiga lagtolkningen i att en rättssats tolkades “i överensstämmelse med vad som kan med bestämdhet visas hava varit lagstiftarens mening”; tolkningen måste ske enligt denna mening även om lagstiftaren hade använt “olämpliga, måhända missvisande uttryck”. Man fick dock endast tillämpa lagen på förhållanden, som lagstiftaren verkligen hade syftat på. Man fick inte heller använda en regel endast på den grund, art det varit lagstiftarens mening att göra den till lag, utan denna mening “måste hava fått ett, om ock ofullständigt och dunkelt, uttryck i lagens ord”. Enligt Ekström försvarade däremot knappast någon längre åsikten, att man fick rätta även fel i lagstiftarens tanke. Ekström medgav, att det i de flesta fallen inte var möjligt att med säkerhet utreda lagstiftarens mening, varav följde, “att vi i sådana fall äro hänvisade uteslutande till de källor, ur vilka den objektiva teorin förklarar lagen: d. v. s. lagens egna ord”.^'"* Enligt Ekström var den subjektiva tolkningsteorin med dessa inskränkningar helt användbar, och han kunde inte förstå Platous påstående att denna teori ledde till resultat som “förskräckte lekmannen”. Det vore ju egendomligt om en tolkning enligt lagstiftarens mening skulle vara mera skrämmande än den tolkning, somtolkaren ansåg följa av lagens ord. Den objektiva teorins största fel var, art den sköt “ifrån sig det viktigaste medlet för tolkningen i det fall, där detta medel vore användbart” och klamrade sig fast “vid de döda orden, oberoende av den levande tanken bakom dem”. Det man kallade för “lagens mening” var 572 Ekströttu s. S2 f 573 Ekströtti. s. S5 [ 574 Ekströtti, s. 56 t
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=