426 “at Loven har sagt noget andet, end den har ment; og er Lovens Udtryksmaade utvivlsom, er Lovens Ord bindende”2^ Platon alltså personifierade lagen, som kunde både ‘mena’ och ‘säga’. Ytterligare ett klart avståndstagande från den subjektiva tolkningen var kravet, att lagens ordalydelse måste tolkas i enlighet med tolkningstidens språkbruk.Lagens ändamål {ratio legis) och orsak {occasio legis) var viktiga tolkningsmedel.I sista hand var “Resultatets Vjerd” avgörande vid tolkningen, dock inte i sådana fall då det var säkert, att “Lovens Udtryk er klare, skarpe og bindende”. Omdäremot lagrummet var “overhovedet flertydigt, da vil Dommeren have at sporge om, hvilken Retsregel vil efter ‘Sägens Natur’ v^re den for Livet hensigtsmjessigste”.'^'’” Enligt Knoph skulle tolkningen “i prinsippet v^ere objektiv, slik at man leser loven efter ordlyden, og ikke tar lovgiverens vilje i gerningens sted”, och även han hänvisade till Schweigaards uttalande att motiven inte var lag. Om man kunde förstå orden på olika sätt, så var det dock “nyttig å studereforarbeidene for å finne ut hvad loven mener”. Dessutom hade “lovens formål” ben^delse, och en förståndig domare försökte alltid läsa lagen så att den verkade efter sitt ändamål. Domaren föredrog en tolkning, “som forer til gode resultater fremfor en som forer til slette”, men “bare innenfor de grenser somordlyden tillåter”. Knophs korta framställning kan sägas helt motsvara communis opinio i samtida nordisk doktrin. Trots att Castberg i allmänhet hade föga gemensamt med Knoph och övrig norsk doktrin i metodologiska frågor, följde dock hans lagtolkningslära gängse åsikter, omockså framställningen i princip var begränsad till förvaltningsrätten. Vid användandet av stadgandena måste “der selvsagt alltid tas hensyn til de formål de forskjellige forvaltningsrettsregler skal fremme”. “Lovens hensikt vil ofte måtte bli avgorende - her som ellers i rettsanvendelsen”, men särskilt inomför- \'altningsrätten var det nödvändigt “å vise försiktighet og omtenksomhet ved slutninger fra lovhensikten”. Castberg fortsatte: “Lovene må — på förvaltningsrettens område ikke mindre enn på andre rettsområder — fortolkes objektivt. Det er lovens objektive innhold, ikke lovgiverens subjektive mening, det er spörsmål om.” Han kritiserade Hoyesterett för att dess majoritet i ett avgörande från år 1934 byggt på en subjektiv tolkning “ut fra hvad som faktisk hadde v£ert meningen med bestemmelserne ”, medan mindretalets åsikt, som “la avgorende vekt på hvad behovet objektivt tilsa”, syntes vara “prinsipielt sett det riktige”.^’’ Castberg nämnde inte ens lagens ordalydelse somgrund för den objek547 Platon, s. 193. 548 Platon, s. 204. 549 Platon, s. 208 ff. 550 Platon, s. 229 f. 551 Knoph, s. 14 f. 552 Ciistherg, Innledning, s. 2.5 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=