424 ligheten och därefter utgående från den egna teorin förklarade denna verksamhet2''’ Ett med tiden allt mera ‘realistiskt’ drag är dock märkbart i de olika tramställningarna, då man öppet medgav, att det var omöjligt att ställa upp ens någotsånär tasta regler för rättskälleanvändningen. Detta drag var åter gemensamt tör den äldre och den skandinaviska realismens anhängare. Så har både 0stremoch den av Ross hånade Augdahl setts somföregångare till det sena l90()-talets triare rätrskällelära. ^90 1.4. Lagtolkningslämn Redan i slutet av 1800-talet hade den s.k. objektiva lagtolkningsteorin alltmera vunnit terräng i nordisk doktrin. Den objektiva teorin utgick vid tolkningen i princip från lagens ordalydelse, och i motsats till den s.k. subjektiva teorin frågade man inte etter lagstiftarens egentliga mening. Medan även lagtolkningsläran i allmänhet var normativ, förespråkade Viggo Bentzon en deskriptiv teori, som skildrade, hur man taktiskt tolkade lagen i dansk rätt; resultatet blev närmast en från lagtexten utgående teleologisk metod (del III, s. 322-355). Vinding Kruse förespråkade den objektiva tolkningen efter lagens ordalydelse, även i det fall att man visste, att lagstiftaren eller regeringen hade avsett något annat än det somlagens ord innehöll tolkade “efter naturlig, rigtig Sprogbrug”. “En Anvendelse at Loven, der er subjektiv rigtig, d. v. s. stemmende med Lovgiverens Hensigt, men talder udentor Ordgr^znsen, d. v. s. udentor, hvad der overhovedet etter naturlig Sprogbrug kan l^egges i Ordene er utilstedelig’’, både på grund av hänsyn till medborgarnas rättssäkerhet och till lagens auktoritet. Man måste alltså välja en objektiv tolkningsteori och förkasta den subjektiva: “Kun hvis selve Lovens Ord rummer Mulighed tor tlere ForstaaeLser kan det subjektive, Lovgiverens Hensigt, faa en vis Betydning; men her kommer ogsaa andre Momenter i Betragtning Vinding Kruses lagtolkningslära var normativ och närmast påminnande om Kruse inte nämnde i detta sammanhang. Däremot hänvisade han senare i tramställningen till Johan Henrik Deuntzers relativisering av tolkningsteorierna. Deuntzer hade nämligen “med Rette staerkt ” framhållit. Carl Goos’ (del III, s. 322 t.), somVinding 539 l^cnna betoning av rättskällelärans kontinuitet har mött kritik; se senast Gustajisoti, s. 153 och s. 1 53 not 176. Kritiken är berättigad, om man tänker på de olika lärornas teoretiska fundament och detaljer. Jag an.ser dock fortfarande, att det är berättigat att tala om en långtgående kontinuitet på en övergripande nivå, alltså då man betraktar rättskälleläran från en högtflygande 'åndelig flwemaskin' med ett vidsträckt perspektiv (se ovan 1.1.9.). Så konstaterar Michalsen, Le.semåte, s. 82, i samband med den nordiska rättskälleläran, att "(dlikotomin mellom rettens kontinuitet og rettens diskontinuitet er langt på vei et preferansevalg som ikke så lett lar sig begrunne utöver torskerens egen beslutning ’. 540 Se F.vju, Jussens venner 1980, s. 10. 54 1 l 'indiug Kruse, Retskilderne, s. 30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=