423 posirivcrede normer, og somtror, at dommerens virksomhed ikke består i andet end en mekanisk anvendelse af disse’’^’”^ 1.3.6.3. Rättskällegränsen: utländsk rätt Redan i det sena 1800-talets litteratur betonade man betydelsen av utländsk, i synnerhet romersk rätt och talade gärna om en för de europeiska, civiliserade folken gemensam iiis geutiiim (del III, s. 295 ff.). Man kan dock säga, att den utländska rätten befann sig i rättskällelärans gränsmarker, och ingen författare vågade öppet beteckna utländsk rätt som en rättskälla. Också under den här behandlade perioden var det exceptionellt, när Knoph betecknade utländsk rätt som en rättskälla, om också endast som “en pekepinn om hvordan konflikten bor loses”. Rättskälleläran blev närmast mera nationell efter första världskriget. Ekström förordade dock öppet ett användande av utländsk rätt utan att på något sätt motivera detta. På grund av bristerna i den finska lagstiftningen var det enligt honom nödvändigt, att i en framställning av privaträttens allmänna läror i hög grad ta hänsyn även till främmande rättssystem. Vad som var oförenligt med inhemsk rätt kunde naturligtvis inte användas, men det, “som ter sig såsom förenligt med densamma”, fick inte skjutas åt sidan såsom oanvändbart endast på den grund, att den inhemska positiva rätten inte gav uttryck åt en liknande uppfattning. 1.3.7. Sammanfattning Rättskälleläran var ett centralt tema för både den kvardröjande konstruktiva riktningens, den äldre realismens och Uppsalaskolans anhängare. De teoretiska utgångspunkterna kunde mycket skilja sig från varandra, och häftiga angrepp på motståndarna var vanliga. För en samtida iakttagare verkade det som omdet saknades “Enighed omde mest fundamentale Sporgsmaal”.^’** Ändå måste man i sista hand framhålla kontinuiteten och de gemensamma dragen i de olika rättskällelärorna. Av alla här refererade åsikter om rättskällelärans natur, de olika rättskällorna och dessas inbördes vikt finns inte en enda framställning, som skulle ha krävt ett awikande beteende av domaren, man frestas säga, somskulle ha haft ‘praktisk’ betydelse. För samtliga forskare var bundenheten vici lagens stadganden normalfallet, samtidigt som man var medveten om, att detta faktiskt bara var normalfallet och att domarens aktiva roll var betydande. Utgångsläget var, att man, ofta genom egen erfarenhet, beaktade domarens verksamhet i verkS3' 535 Ross, Rct, s. 117 f. 536 Kuoph, s. 16. 5.^7 F.kströ)n, .s. 8. 538 Sachs, Um 1640 B, .s. 323.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=