42 1 den”. Agge ansåg, att denna arbetsmetod påminde omden schweiziska civillagbokens artikel 1, enligt vilken domaren i sista hand skulle försätta sig i lagstiftårens roll."^’ I^en första utförligare framställningen i finländsk doktrin av “reella synpunkter, sakens eller förhållandets natur, ‘livets regel ”, “även benämnd den naturliga eller vetenskapliga rätten”^*'^ hittar man först i Eks doktorsavhandling. Enligt Ek kunde man under begreppet inbegripa “en mängd mångskiftande hänsyn, såsomsådana av social, religiös, ekonomisk och politisk art”. Han medgav, att begreppet erbjöd “svårigheter på grund av att uttrycket dels är svävande och mycket omfattande, dels saknar skönjbara konturer” och på grund av att det bestod “av alla möjliga vaga och obestämda hänsyn, vilka liksom omgiva även lagfästa och sedvanerättsliga bud ...”. Ek kom slutligen med den sammanfattande definitionen, “att med reella överväganden avses den ordning, som bör rådafor att ett rättsinstitut skulle motsvara sitt praktiska ändamål " Enligt Alanen hade man i synnerhet i nyare nordisk doktrin fäst uppmärksamheten vid sakens natur. Med begreppet förstod man ‘en s.k. naturlig rätt, dvs. ett beaktande av de till grund liggande sociala och reella faktorerna, så att en rättsfråga fick en till sin natur svarande och så ändamålsenlig lösning som möjligt’. Den nordiska uppfattningen byggde i hög grad på 0rsteds undersökningar. Sakens natur var dock inte en rättskälla, utan närmast en metod för lagtolkningen.^'" Det kan framhållas, att Castberg och Alanen, som båda hade en positiv inställning till naturrätten och den konstruktiva metoden, var de forskare som inte godkände sakens natur som rättskälla. Ross godtog, trots sin animositet mot den äldre realismen i allmänhet och Vinding Kruse i synnerhet, sakens natur som en realitet, och han försökte inte, åtminstone i sin senare produktion, skjuta i sank cietta flaggskepp i motståndarnas rättskällelära. Är 1940 ansåg Ross visserligen, att sakens natur endast dolde en “subjektiv Irrationalitet”.Även sakens natur kunde dock anknytas till domarideologin, och Ross behandlade denna rärtskälla i “Om ret og retfa;rdighed” under rubriken “Kulturtraditionen (‘forholdets natur’)”. Varje folk hade en gemensam kulturtradition i form av bl.a. myter, religion, filosofi, dikt och konst, och denna tradition var inte oföränderlig. “At dommeren under udovelsen af sit kald står under kulturtraditionens indflydelse, er den simple folge af. 527 -s. 40 f. odi 43. 528 tf s. I 8 och 24. 529 Fk, 530 ALineu, s. 83. 531 Sc Ross. Um 1940 B. s. 169 f. 18 och 24 t. och 28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=