420 Augdahl ‘sakens natur' till ‘den naturliga rätten’. Han konstaterade, att, trots avståndstagandet från den traditionella naturrätten, “også vi går rundt med forestillinger om en slags naturlig rett, riktignok forestillinger som er basert ikke bare på förnuft, men også på folelse og instinkt ...[og] karakteriserer friskt vekk en rettssetning som naturlig resp. unaturlig”. En regel somkändes naturlig sades vara i enlighet med “forholdets natur” eller “sakens natur”.Augdahl betonade, att åsikterna omde naturliga reglerna varierade med tid och rumoch att ‘sakens natur’ därför var “så forskjellig som vel mulig fra det som man / nlrnindeligbet mener med naturrett”, dvs. en evig, allmängiltig rätt. Enligt Augdahl hade ‘sakens natur’ kommit till “heder og verdighet igjen” som en följd av reaktionen mot (rätts)positivismen.‘'’^ Påståendet är inte helt övertygande med tanke på denna rättskällas ställning redan i den nordiska 1800-talslitteraturen (del 111, s. 281 f). Augdahl nämnde vidare, att man också kunde finna uttalanden, “somnHer på at sakens natur menes likefremå umeholde rettssetninger”; uttalanden som förbisåg, “at det alltid er på grunnlag av en subjektiv vurderingat man opfatter en regel somden naturlige for vedkommende forhold”. Augdahl hade inga illusioner om der vetenskapliga värdet av en sådan argumentering. En subjektiv uppfattning om en regels ‘naturlighet’ kunde inte vara föremål för en vetenskaplig värdering, men man hänvisade gärna till sakens natur, “når man går ut fra at ens egen vurdering vil bli delt av praktisk talt alle”. “Derlor brakes setningen 'det ligger i lorholdets natur' ofte i samme betydning som ‘det sier sig selv’ — og uren noen virkelig argumentasjon, idet man gär ut fra at en sådan er överflödig. Men det förekommer også at man r\'r til slike uttrvkk fordi man har på folelsen at der trenges argumenter, men er ute av stand til at finne noen. Rättskällan var därmed enligt Augdahl i själva verket endast ett argumentsurrogat. Augdahl, som endast i förbigående nämnde Ilium,tog inte ställning till dennes påstående, att den juridiska traditionen fungerade som en hämsko vid en argumentering enligt sakens natur. Enligt Agge kunde man med sakens natur förstå ungefär samma överväganden, som man kallade en rättsanalogi, dvs. utledande av principer, som kommit till uttryck i flera lagbud, vilket var en del av domstolarnas rättsskapande verksamhet. Man kunde med sakens natur dock också hänvisa till “en nvskapande verksamhet baserad på ett förnuftigt avvägande av kolliderande intressen och under hänsynstagande till rättsordningens allmänna struktur på närliggande områS22 Augdahl, s. 9. 323 Augdahl, s. 9. 324 Augdahl, s. 10. 325 Augdahl, ,s. 10 1. 326 Augdahl, s. .V
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=