4 1 9 uden Saerpraig”, såsom morvilja mot eller medlidande med någondera parten. Sådana faktorer hade dock ganska liten betydelse, och man försökte vid juridiska avgöranden “bedst muligt at undertrykke slige Hensyn”. Ett rättsligt avgörande var en produkt “af en almindelig Indstilling over for Retssporgsmaal, som er fremkaldt af selve Retssystemets paavirkning ... af Kendskab til Retsregler, der berorer det omhandlede Sagsforhold, og Retsfolelsen eller Retsindighed i Betydning af Adherdsinstillinger, der frembringes i Beskseftigelsen med Retsforhold”. Liksomkonstkännaren med tiden hade fatt ett “Kunstforstand ”, hade den erfarne juristen "under Foruds^^tning af fornodent Anl^g ‘Retsforstand”’."^'’^ Iliumförnekade inte det subjektiva momentet i en argumentering, sombyggde på reella överväganden eller sakens natur. Det var enligt honomen utbredd uppfattning, “at reale Grunde umiddelbart kan godtgore Rigtigheden af en retlig Lösning”, och det kundeväcka irritation i en debatt, ommotparten inte kunde “‘indse’ de fremforte Bevisers Uomtvistelighed ”. “En Argumentation med reale Grunde overbeviser derfor kun under Forudsa^tning af en ensartet Maalestok for Vurderinger”. Aandra sidan hade yrkesjuristens “Retsforstand” satt “et dybtgaaende Pticg paa Personligheden”. “Juristen bliver let temmelig konservativ. Hans Vurderingsgrundlag hentes ju fra Overlev^eringen. Uppvärderingen av ‘sakens natur’ kulminerar i dansk doktrin i Palle Hvass Diges lilla monografi “Bevis i Kontraktsforhold” (1945; ovan vigtigste Retskilde er Forholdets Natiir.”'^''’ I avhandlingen framstår detta som en följd sin doktorsavhandling “Om Bevisbyrden” (1909; del III, s. 66) ansett, att man hade användning för ‘sakens natur’ vid uppställandet av regler ombevisbördan, “men det ha.’nger delvis sammen med den dagja:ldende Opfattelse af Retskilderne, hvorefter Forholdets Natur ikke havde samme dominerende Indflydelse som i Dag, men kun opstilledes som den mest subsidiarre Retskilde”. Då Fybjetg hade uppställt “den skonsmaessige Analogiseren” somden viktigaste rättskällan, var detta “blot en sasrlig Anvendelse af Forholdets Natur”. Tybjerg var enligt Dige i Norden den ende, som i denna fråga utförligt dryftat rättskälleproblematiken, medan de flesta författare utan vidare “soger ... deres Resultater i Forholdets Natur ‘'‘*510 II 2.7.1.): “Den förändrad rättskällelära. Diges föregångare Erland Tybjerg hade i av en Jämfört med Vinding Kruse hade Augdahl en betydligt nyktrare inställning till ‘sakens natur”, och han dolde inte sina betänkligheter rörande vissa användningar av begreppet. Liksom Vinding Kruse och flera andra författare anknöt S18 Hlum, s. 70 ocli 72 f. 5 10 lllum, s. 71 ocli 73 f. 320 Dige, s. 24. 521 Dige, .V. 25 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=