4 1 6 de. Han konstaterade: “I ethvert Samfund vil der til enhver Tid findes fastslaaet visse historisk givne faktiske Samfundsforhold, visse sociale, okonomiske og ethiske Forhold” och “Retsreglernes Indhold vil for en stor Del vaere bestemt ved disse Forholds Natur”. Redan 0rsted hade framhållit betydelsen av en “Indsigt i Forholdets Natur og Erfaring i det borgerlige Liv” för förståelsen av rätten. Sakens natur var inte naturrätt. Sakens natur enligt engelsk rätt kunde helt skilja sig från sakens natur för ett annat lands medborgare, och 0rsted hade kallat sakens natur “den naturlige Ret” i motsats till den skrivna eller godtyckligt uppkomna rätten.Platou framhöll, att en argumentering enligt sakens natur varken fick eller kunde, rätt använd, leda till domargodtycke eller subjektivitet: “Det er vel at mterke ‘Sakens Natur’, hvilende paa de gjeldende Retsprinciper og objektivt seet saadan, som Samfundet opfatter den, som skal veilede Dommeren, det er ‘Samfundets Retsfolelse’, ikke hans egen personlige Opfatning af, hvorledes Loven burde vtere, allermindst hans Opfatning af, hvorledes den foreliggende konkrete Interessekollision efter Billighed burde loses, som skal vaere det afgjorende.” Platou medgav, att det i synnerhet för lekmannadomare kunde vara svårt att skilja mellan ‘“Samfundets Retsfolelse’ og sin lille private Mening om, hvad der burde vsere Ret”. Innehållet i sakens natur förändrade sig också med samhällsförhållandenas utveckling.^"'’ Platous uppfattning om grunden för domarens verksamhet sammanfaller i stort sett med Bentzons (se del III, s. 316). Liksom Bentzon tog även Platou avstånd från ett dömande enligt konkret rättvisa, och han avvisade helt frirättsskolan.506 Herman Scheel framhöll i sin recensionsuppsats omVinding Kruses i Juristen 1938 (s. 541-601) publicerade uppsats “Retskilderne” dennes åsikt, “at rettsvitenskapen eller sakens natur er den viktigste rettskilde, når loven eller rettssedvanen tier”.^"" Scheel var själv beredd att gå ännu längre och dels se en möjlighet till en motsats mellan doktrinen och sakens natur, “de reale grunner”, dels att betrakta dessa reella överväganden som ett sista korrektiv till hela rättskälleläran, den faktor somavgjorde, vilka rättskällor somskulle användas. Han tilläde nämligen, då han talade om möjligheten att grunda en dom på “ansette rettsforskeres mening”: “Men både her og hvor det gjelder de andre ‘rettskilder’ kan hensynet til de reale grunner, som etter dommerens mening taler for en annen avgjorelse, vaere så sterke at de bor bli bestemmende.” Även i förhållande till lagen gällde detta “til en viss grad”, och ju mera man tvivlade på om ett rättsregel accepterats i lag, sedvana, praxis eller doktrin, “desto mer berettiget er det 504 Platou, s. 57 ff. 505 Platou, s. 59 f. 506 Platou, s. 62 ff. 507 Herman Scheel, TfR 1940, s. 140.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=