415 pen en rättskälla, som visserligen inte var bindande men som hade en stor faktisk betydelse. Det fanns en sådan juristrätt i alla länders rätt. 498 1.3.6.2. Sakens natur ‘Sakens natur’ (‘sägens natur’, ‘forholdets natur’) kom med tiden att framstå som, om inte den viktigaste, så dock den oftast använda rättskällan för den grupp av rättsforskare, som närmast kan anses som anhängare av den ‘äldre’ realismen, men även Ross betonade denna rättskällas betydelse. I ovan refererade framställningar av de olika rättskällorna, deras rangordning och betydelse figurerar frasen ‘sakens natur’ nästan i vilket sammanhang som helst: domstolarna dömde efter sakens natur, rättsvetenskapen kom med sina tolkningsförslag enligt sakens natur, allmänheten inrättade sina göromål enligt sakens natur, och enligt sakens natur var sakens natur en viktig rättskälla eller ett viktigt tolkningsmedel. ‘Sakens natur’ stötte redan tidigt på kritik, och Ole Solnordal avslutade sin ingående analys av begreppet (1921) med konstaterandet, att dess allmänna bruk framför allt berodde på “vor mangel på energi under tilblivelsen av våre tanker”.'^"" Många författare undvek också försiktigt nog att på något sätt definiera det diffusa begreppet. Närbesläktade med vissa användningar av sakens natur var de ‘reella överväganden’, som så ofta har ansetts karakteristiska för argumenteringen i nordisk doktrin; Herman Scheel talade om“de reale hensyn, som man sammenfatter under betegnelsen ‘sakens natur”’.Sakens natur kunde användas både som en rättskälla och som ett lagtolkningsmedel.’”^ Sakens natur var dock viktig främst på de områden, som var föga reglerade i lag (nedan, Palle Hvass Dige). Den första utförliga framställningen av sakens natur i norsk doktrin hittar man i ett arbete av en författare, sominte brukar räknas till de äldre ‘realisterna’, nämligen Oscar Platou (1915). Såsomovan visats använde sig Platou ofta av begreppet för att beteckna en slags källa till en rättskälla: sedvanerätt uppstod, då folk handlade i enlighet med vad de trodde vara sakens natur, rättspraxis uppkom, då domstolarna dömde enligt sakens natur. Platou var själv medveten om det obestämda draget i begreppet. Han konstaterade, att sakens natur användes “ikke sjelden uden klar Forestilling om, hvad dermed menes, og ikke saa sjelden benyttes det i Mangel av Argument”.Platou strävade till dels att förklara begreppets innehåll, dels att skapa ett objektivt fundament för dess användan499 498 Alanen, s. 71 f. 499 Sistnämnda påstående om sakens natur som rättskälla enligt sakens natur kan man hitta i VindingKrusi\ Retskilderne, s. 29. 500 Solnordal, 1921, s. 216. 501 Herman Scheel, Xd'H 1940, s. 139. 502 Detta betonas också av Solnordal, TfR 1921, s. 17.3. 503 Platon, s. 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=