414 Fredrik Stang ställde sig inte negativ till tanken på juristrätten, den rättsvetenskapliga litteraturen, som rättskälla, men han underströk, att domaren inte var skyldig att följa doktrinen. 1 de skandinaviska länderna ställde sig domaren med rätta kritisk även till en enhälligt accepterad teori, om den enligt hans mening var oriktig. Domstolarna hade ibland lyckats bryta ner felaktiga teorier.Ingstads inställning till doktrinens betydelse var påfallande positiv. Rättsvetenskapen var visserligen inte en rättskälla, och den stod endast i ett tjänande förhållande till lagstiftningen och sedvanan, som producerade rättsstoffet. I verkligheten hade dock den norska rättsvetenskapen haft större betydelse för rättsstoffet än både lagen och sedvanerätten. Teorins viktigaste funktion var att fylla ut de hål, som lagstiftningen och sedvanan lämnade i väsentliga delar av rättsstoffet. Teorin var inte juridiskt bindande för domstolarna, men den hade faktiskt ett utomordentligt stort inflytande.'*'” Inte heller Platou ansåg doktrinen vara en rättskälla; den kunde verka endast indirekt genom praxis. Vetenskapen måste dock vägleda praxis, för att denna inte skulle förvandlas till isolerade kasuistiska avgöranden, som var beroende av målets konkreta förhållanden och somsaknade inre sammanhang. Agge ansåg, att rättsvetenskapen “som leverantör av handlingsmönster” var en rättskälla, dock endast som en sådan av lägre dignitet, dvs. somen indirekt rättsskapande faktor. Rättsvetenskapen fick till en början inte heller en rang av rättskälla i den finska litteraturen. Ekström upprepade teserna om rättsvetenskapens förmåga att medelbart framkalla rättssatser genom inverkan på praxis, samt rättsvetenskapens två verksamhetsformer, tolkning och utfyllande av luckor i rättsordningen. Med hänvisning till den traditionella uppfattningen, enligt vilken de i doktrinen uppställda rättssatserna redan tidigare skulle vara immanenta i rättsordningen, förklarade Ekström, att rättsvetenskapen ingalunda saknade egenskap av rättskälla, därför att rättsordningen skulle vara utan luckor. “Den är ingen rättskälla därför, att dess resultat endast kunna tjäna såsom anvisningar för rättsskipningen. De binda ej, liksom rättssatserna.”^'"' 1 Eks rättskällelära ingick rättsvetenskapen i den tredje rättskällan ‘sakens natur’, och enligt honom kunde man “tryggt påstå, att den juridiska doktrinen ägt — och fortfarande äger en avgörande betydelse för rättsurv^ecklingen i Finland”.^'” Även enligt Alanen var rättsvetenska492 Stung, rm1908, s. 340 f. 493 Ingstud, s. 12. 494 Pluton, .s. 9 rt. 495 Agge, s. 41 1. 496 Ekström, s. 37 f. 497 Ek, s. 34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=