4 1 0 Det är uppenbart, att Sjögren betraktade rättspraxis som en rättskälla, trots att han inte uttryckligen tog ställning till frågan. Frirättsskolans program innehöll enligt honom en kärna av sanning, eftersom den traditionella doktrinen inte i tillräcklig grad hade givit erkännande åt domarens rättsutvecklande verksamhet. Där de objektiva rättskällorna hade luckor, innehöll rättsskipningen relativt självständiga viljeförklaringar från den av staten auktoriserade domarmaktens sida.^ Praxis kunde strida mot eller sakna stöd i lag och innebära en brytning med en sedvanerättslig utveckling. Sjögren hänvisade till sådana Högsta domstolens avgöranden, i vilka “källan till den nya rättssatsen är domstolens beslut och de grunder varå denna vilar”.Sjögren bestred dock, art domstolens beslut i dessa fall skulle basera sig på “det allmänna rättsmedvetandet”. Der allmänna rättsmedvetandet var en instinktiv rättskänsla, som inte kunde vara avgörande. I stället måste domaren ty sig till sin skolade rättskänsla.^ ' Sjögren betonade i synnerhet betydelsen av domarens värdeomdömen, som enligt honomspelade en betydande roll i rättsskipningen.^ ’ Blott logiska synpunkter var inte tillräckliga, utan de reella krafterna borde vara avgörande i rättsskipningen.^ ^ Sjögren talade också om“livets regel”, “det sammanhang somoberoende av lagstiftningens ingripande föreligger mellan rättsfakta”, som en grund för domarens rättsun^ecklande verksamhet.^ Detta begrepp är igen en ny benämning för sakens natur eller reella överväganden. Ekström upprepade den bekanta åsikten om rättspraxis’ uppgifter; tillämpning av förefintliga rättssatser och utfyllandet av luckor i lagstiftningen.^ *' Själv ansåg Ekström praxis inte vara en rättskälla, även om han betonade dess stora praktiska betydelse och möjlighet att förvandlas till sedvanerätt. I Norge hade man varit ganska benägen att ge Hoyesteretts domar en viss bindande verkan, medan domaren enligt finsk rätt inte fick döma enligt prejudikat.^” Ekström ansåg t.o.m., att publicerandet av senatsavgöranden i lageditionerna kunde leda till “ett omdömeslöst efterföljande” av prejudikat.^ Argumenten, enligt vilka domaren å ena sidan noga måste pröva, vad somskulle anses vara lag, och å andra sidan inte godtyckligt fick av^äka från tidigare praxis, betecknades av Ekström såsom endast skenbart oförenliga med varandra. 470 Sjögren, I tTl 1916, s. 326 1. 471 Sjögren, 1ITI 1916, s, 34S och 349. 472 Sjögren, TfR 1916, s. 351 och 3:^2. 47.5 Sjögren, riH 1916, .s. 363. 474 Sjögre?!, ITR 1916, .s. 372. 475 Sjögren, I fR 1916, .s. 368. 476 Ekström, s. 34. 477 Ekströtn, .s. 34 ff. 4'^8 Ekström, s. .56 not .5. 479 Ekström, s. .56.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=