409 ret er Retspraxis den vigtigste; og Retsudviklingens vigtigste Organ er Domstolene, og ikke blot Hoiesteret. Platon motiverade rättspraxis’ betydelse med lagstiftningens ofrånkomliga brister. Lagen kunde endast dra upp konturerna för ett rättsinstitut, medan “det praktiske Liv (‘Sägens Natur’)” och domstolarnas tolkning skapade detaljerna och nyanserna. Denna tolkning gjorde domstolarna till ett organ för rättsutvecklingen. De fyllde ut luckor i lagstiftningen och anpassade äldre lagstiftning till tidens rättsövertygelse.Ännu större betydelse hade rättspraxis i de frågor, då lag saknades, i vilket fall den byggde på sakens natur. Man kunde inte förneka, att domstolarna genom sin tolkningsverksamhet skapade ny rätt, och detta var ännu tydligare, då det gällde de stora delar av den norska rätten, där skriven lag saknades och där teori och praxis under tidernas lopp har byggt upp ett system av faktiskt gällande rätt. Platon skilde mellan (fast) rättspraxis och prejudikaträtt. Först flera domar åstadkom sedvanerätt; dvs. en fast praxis övergick lätt i sedvanerätt.^*''' Prejudikaten saknade dock inte betydelse, trots att de inte var absolut bindande; Platon hänvisade till ett par nyare hoyesterettsdomar, i vilka domstolen uttryckligen frångått sin tidigare omfattade åsikt.Även om frågan om ert prejudikats verkan enligt Platon var ett “Bisporgsmaal”, som inte fick undantränga den långt viktigare frågan om domstolarnas betydelse som faktorer i rättsutvecklingen, ägnades största delen av framställningen av rättspraxis åt prejudikatens innehåll och verkan. “Omsictningslivets” behov var ett viktigt argument för Platon; ett prejudikat borde följas, omallmänheten inrättat sig därefter.Herman Scheels påstående, att särskilt Platons verk är ett exempel på att teoretiska arbeten mer och mer influerats av praktiska hänsyn,gäller också avsnittet om rättspraxis och prejudikaträtten. Även Augdahl behandlade rättspraxis utförligt, och redan i kapitlets inledningsord framgick domarens dubbelroll: “En meger stor del av det somvi idag regner som sikre rettssetninger, skylder domspraksis sin existens ... Undertiden er forholder det at teorien har inspirert domspraksis, undertiden er prioritetsforholdet det omvendte; men den roll domspraksis spiller, er i begge tilfelle like vesentlig. 461 Plutnu, s. 98. 462 PLitou, s. 99 f. 463 PLitou, -s. 101. 464 PLtou, .s. 98, 120 och 132. 465 PLitou, .s. 106 tf. 466 Plutou, .s. 104. 467 PLitou, ,s. 124. 468 Herman Scheel, I fTt 1940, .s. 1.31. 469 Augdahl, s. 264.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=