408 katdyrkelse vil under sådanne forhold foies som en formalisme, en overbetoning af den formelle rerfasrdighets krav på bekostning af den materielle ‘retfa.’rdighed’.”^^^’ Gjelsvik och Ingstad var i motsats till sina föregångare i norsk doktrin (del Ill, s. 317) tämligen kritiskt inställda till rättspraxis. Gjelsvik medgav, att man inte utan fiktioner eller sofistisk argumentation kunde påstå, att alla frågor skulle vara lösta i lag eller sedvanerätt. Domaren var dock inte så fri som lagstiftaren, utan han var bunden av de principer, som rätten byggde på. Domaren var inte rättens herre utan dess tjänare, varför det var riktigast att inte beteckna rättspraxis som en rättskälla.Ingstad ansåg, att man lätt gav åt rättspraxis en för stor auktoritet. En praxis uppstod så lätt, men den var inte bindande för någon. Visserligen krävde fastheten och säkerheten i all rättstillämpning, att man inte lätt frångick tidigare praxis, men Hoyesterett var inte bunden av sina tidigare prejudikat, och även en underdomare kunde döma i strid med ett hoyesterettsprejudikat, omhan var alldeles säker på att det var oriktigt. En fast praxis kunde dock förvandlas till sedvanerätt. Med en om 0rsteds begreppsapparat erinrande vändning (del I, s. 283 och del II, s. 282) konstaterade Ingstad, att hoyesterettsprejudikaten endast hade “Retskraft”, dvs. var bindande för parterna, men saknade “Lovskraft”, d\^s. de var inte bindande för andra personer.'*"'^ Platou följde i prejudikatläran traditionen i äldre norsk doktrin sedan Fredrik Brandt och i synnerhet L. M. B. Aubert (del II, s. 317 ff.). Liksom Aubert pläderade Platou för en medelväg i prejudikatläran: “Sandheden ligger i Midten” mellan en förstening, då domstolarna inte kunde följa utvecklingen, och den andra ytterligheten, som ledde till rättsosäkerhet.Platou påstod, att det i norsk rätt inte rådde något tvivel omatt rättspraxis, som var den levande, använda rätten, var en rättskälla: man hade t.o.m. hävdat, att en enda hoyesterettsdom skulle vara en rättskälla, även omdetta förnekats av både vetenskapen och advokatkåren.^*’" Platou tog också ställning till äldre dansk doktrin, som fick representeras av A. W. Scheel, vars “konstitutionella” argument, enligt vilket domstolarna inte var befogade att ställa upp nya rättssatser (del II, s. 314), citerades i sin helhet. Enligt Platou innehöll uttalandet en berättigad varning mot en “aandlos Prsejudikatdyrkelse”, men Scheel hade inte i tillräcklig grad förmått inse betydelsen av domstolarnas verksamhet. “Afal i Norge gjseldende Ssedvane456 Ross, Rct, s. 101. 457 Gjelsvik, s. 51. 458 Ingstad, s. 33 t. 459 Platou, s. 104 t. 460 PLttoii, .s. 96 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=