407 rou). Endast undantagsvis var man dock beredd art helt underordna sedvanerätten under rättspraxis. I Sverige var Sjögren inne på denna linje, medan författare med en mera konservativ terminologi (Platon, Ingstad) inte i samma grad höll isär de båda rättskällorna. De kunde därför påstå, att sedvanerätten förtfarande var en viktig rättskälla. 1.3.5. Rättspraxis Rättspraxis blev en viktig rättskälla under förra delen av 1900-talet, inte minst på grund av de frirättsliga tendenserna i nordisk doktrin. Domaren fick allt tydligare en dubbelroll i rättskälleläran, dels som en producent av rättspraxis, dels, och framför allt, som rättskällelärans adressat. Vinding Kruse förstod med rättspraxis “en Doms Afgorelse eller flere Dommes ensartede Afgorelse af et Retssporgsmaal” — han skilde alltså inte mellan enstaka prejudikat och en stadgad rättspraxis. Han påpekade, att man tidigare förnekat rättspraxis’ egenskap av rättskälla på grund av ett rättskällebegrepp, som förutsatte absolut bundenhet, medan hans egen definition på en rättskälla som det, “der bor va;re bestemmende eller vejledende for Dommernes ... Retsudovelse”, gjorde att också rättspraxis var att anse som en rättskälla. Författaren hänvisade till att en stor del av dansk och nordisk privaträtt uppstått genompraxis. Det var av stor betydelse för medborgarna, att de kunde lita på en fast rättspraxis, som i många fall “er stemmende med Sägens Natur” och “er udviklet gennemet noje Samarbejde mellem Retsvidenskab og Praksis”. Ä andra sidan hade man många exempel på art domstolarna, även Hojesteret, hade frångått tidigare praxis, som med tiden hade visat sig strida mot “Sägens Natur”. Medan Vinding Kruse pendlade mellan en normativ och deskriptiv framställning av rättspraxis’ betydelse, framhöll Ross uttryckligen, att “alene den motiverende rolle priejudikater faktisk spiller, ikke den officielle doktrin om, hvorvidt der er dommeren tilladt at tage pricjudikater i betragtning, og i bekricftende fald, om han er bundet af disse eller ej ”, var intressant för rättskälleläran. Enligt Ross kunde man dock lugnt utgå från, “at praejudikater ... altid har spillet en betydende rolle for afgorelsen af en aktuel retsrvist ”. Det faktum, att en rättsregel tidigare hade lagts till grund för ett avgörande, utgjorde “et starrkt motiv” för domaren att basera sitt avgörande på samma regel. Förutomatt han på detta sätt sparade arbete, huvudbry och ansvar, kunde motivet också vara tanken på formell rättfärdighet, dvs. principen att lika bör behandlas lika. Äandra sidan var det också klart, att det kunde finnas starka motiv för att bryta med äldre praxis, i synnerhet om samhällsförhållandena hade ändrats. “En overdreven pr;cjudi455 Vitiding Kruse. Rctskildcrnc, s. 49 ft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=