406 Ekströms Eamställning av sedvanerätten anslöt sig nära till Platou, som flitigt åberopades/^ Ekström accepterade Platous åsikter om sedvanerättens ålder, nutida betydelse, ställning i naturrättsdoktrinen och den historiska skolans lära samt förkastade liksom sin förebild kraven på lagstiftarens samtycke och på att sedvanan inte Pick bero på ett misstag/^^ Även Ekström företrädde här en realistisk och deskriptiv sedvanerättslära. “I själva verket torde der inte vara möjligt att Pinna någon annan grund för sedvanerättens bindande kraft än just det historiska faktum, att en viss regel länge Pöljts såsom en rättsregel.” Liksom Piatou ville Ekström överlåta åt domaren att pröva, om ett rättsbruk kunde anses tillräckligt fast för att kunna hållas för sedvanerätt, och även Ekström tillät undantagsfall vid utövandet.Ekströmpolemiserade mot Reuterskiölds uppfartning, att en rättsregel måste fastslås av en domstol för att kunna gälla som sedvanerärt. Denna fordran kunde inte uppställas, eftersomorsaken, att en regel inte kommit under domstols prövning, kunde vara den, att den var så allmänt erkänd, att ingen ansåg det lönt att bestrida den.^‘'“ Ekströmpåstod liksom Platou, att sedvanerätten kunde ändra lag. “Man må söka förklara förhållandet på vilket sätt som helst, ett faktum är att alltid och överallt sedvanerätten visat sig hava kraft att ändra resp. upphäva skriven lag.” Även i Pmsk rätt hade sedvanerätten ganska ofta ändrat eller upphävt skriven rätt. “Och detta förhållande måste vi erkänna. Ekström konstaterade vidare, att man endast teoretiskt kunde 'MSI upprätthålla kravet på att domaren ex ojficio måste känna till sedvanerätten. Han påstod även denna uppfattning överensstämma med Platous, ehuru denne hade ansett, att parterna endast behövde bevisa lokala sedvanor.^"^' Med hänvisning till Stang ansåg Ekström, att kutymer inte var sedvanerätt utan främst tolkningsmedel vid rättsärenden. Däremot kunde Ekström inte godta Stängs åsikt, att all dispositiv sedvanerätt var kutymer, av sedvanerätten både Platou och Ekström. Alanen citerade i sin framställning Liksom redan i början av 1900-talet gav man domaren frihet att avgöra om en sedvana kunde tillämpas (Platou, Ekström). Kraven på sedvanans förnuftighet förekom, men ibland ansåg man, att endast en sedvana, somstred mot allmänna rättsprinciper, goda seder eller rätuåsa inte behövde tillämpas (Gjelsvik, Pia447 Se Ekström, s. 16-28, noterna. 448 Ekström, ,s. 17 Fl. 449 Ekström, s. 22 f. 430 Ekström, s. 24. 431 Ekström, .s. 26 FF. 432 Se Ekström, s. 28 och not ,3. 433 Ekström, s. 29 Fl. 434 Se Ålanen, s. 66 not l, .s, 68 not 1 och s. 69 not 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=