403 nande, att han förkastade teorin om “Lovens stiltiende Samtykke” som en rtktion, “thi det vilde vxre det samme som at udtale, at Aarsagen til ar en Mand lever, er, at man inte har slaaet ham ihja;l, som Puchta har udtrykt det”.’’'^ Romarnas uppfattning, att sedvanerätten vilade på folkets vilja, kunde heller inte godtas, eftersom historien visade, att sedvanerätt har uppstått utan folkers vilja, t.ex. receptionen av romersk rätt i Tyskland."*"’ Den historiska skolans teori om folkets rärtsövertygelse som grunden för all rätt kunde inte godkännas; själva begreppet “rärtsövertygelse” var oklart, och den historiska skolan hade inte ens försökt bevisa sin utgångspunkt, att rättsövertygelsen skapade rätten. Platou var medveten omatt sedvanerätrens funktion blivit att “udfylde Retssystemet og ikke at danne dets Grundstene”; den “udfylder og supplerer den positive Lov” genom att anpassa rättsreglerna till utvecklingen. “En anden Funktion har den deri, at den kan udskille det Materiale, somTidens land har odelagt. Sicdvaneretten skiller ud gammel Ret og skaber ny Ret.”**' Det är uppenbarr, att Platou också i detta sammanhang främst tänkte på rättspraxis. Såsom nämnts ansåg Platou sedvanerätten uppstå genom att folk handlade i enlighet med, vad de trodde ligga i sakens natur. Han betonade även exemplets makt, vars betydelse ökade med antalet tillfällen. Det ofta ställda kravet på en likartad praxis kunde inte upprätthållas. Det var naturligt, att det i början förekom ett visst vacklande, och t.o.m. ett klart avvikande beteende behövde inte betyda, att det inte existerade en sedvanerättsregel."**' Augdahl påstod senare, att Platou hade avstått från varje krav på varaktighet som förutsättning för sedvanerättens uppkomst. Han hänvisade bl.a. till, att Platou hade nöjt sig med kraver på “en viss tid”, som i verkligheten inte sade någonting."*'* Såsom visats ovan ansåg Platou inte, att sedvanerätt kunde uppstå utan ett upprepar handlande, och då ingen författare ansåg sig kunna uppge, hur lång tid det krävdes för uppkomsten av en sedvanerättsregel, var det utan betydelse, om man talade om en lång tid eller en viss tid eller ett faktiskt utövande. Platou konstaterade om de övriga förutsättningarna för sedvanerätrens giltigher, att opinio iiecessitatis uwecklade sig så småningomsom en följd av en allmän vana. Denna opinio bestod i, att man följde en regel i den tro, att man annars kunde tvingas till det.^'^ Kravet på förnuftighet tolkades så, art domaren måste böja sig även för en dålig sedvanerättsregel, om den var notorisk, men en mot ^30 43) 428 Platou, s. SI f. 424 Platou, s. S2 I. 430 Platou, s. S5. 431 Platou, s. 68. 432 Platou, s. 69. 4.^.^ Augdahl, s. 224. 4.34 Sc närmare lijönie, s. 10.3. 43S Platou, s. 74.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=