402 engelsk rätt, “men det er ligesaa sikkert ikke norsk Ret”. Det var emellertid sant, att en sedvanerättsregel förblev overksam, omdomstolarna inte accepterade den, och att regeln förblev okänd för juristerna och den stora allmänheten, innan den offentligen hade använts i en dom. Då domstolarna undersökte, omen sedvanerättsregel bildat sig före den aktuella konflikten, så var detta dock “den klareste Anerkjendelse af, at Ssedvaneretsregelen ikke opstaaer derved, at Domstolen anerkjender den, rvertom Domstolen anvender den, fordi den har forefundet den som allerede levende Ret”.^’‘ De ständiga hänvisningarna till norsk rättspraxis, dvs. till verkligheten, var ett försök till en deskriptiv sedvanerättslära. Klarast kommer detta till uttryck i samband med Platous referat av tidigare danska uppfattningar, att sedvanerätten inte kunde upphäva lag: “Istedetfor disse Spekulationer er det meget simplere at sporge, hvad der faktisk har funnit sted i norsk Ret.”"*'" Platou ansåg själv, att sedvanerätten både kunde upphäva och förändra en äldre lag. Hans enda och genomgående argument var ett åberopande av det faktiska läget i norsk rätt. I detta avseende gick han t.o.m. längre än den som en banbrytare för en deskriptiv och realistisk rättskällelära ansedde Bentzon (se del III, s. 309). Platou strävade medvetet till en deskriptiv sedvanerättslära, vilket också får sitt uttrvck i det av honom upprepade utropet: “Livet er stterkere end Loven”. Platou använde sig av ett mycket vidsträckt sedvanerättsbegrepp: all rätt utom skriven lag, all rättstillämpning utom ett enkelt följande av lagens bokstav var sedvanerätt. Detta ledde ställvis till påståenden, sommåste anses strida mot tidens vedertagna språkbruk. Så talade Platou t.ex. omden på 0rsted och Schweigaard vilande norska sedvanerätten och omatt Jherings lära omdet negativa avtalsintresset trängt igenom som sedvanerätt.^’"^ Platous mycket vidsträckta sedvanerättsbegrepp omfattade dock inte kutymer och usanser; i detta avseende följde han Stang (del III, s. 310 f.), även om han erkände, att det i praktiken ofta v^at svårt att skilja mellan sedvanerätt och kutymer. Gränsdragningens praktiska betydelse bestod däri, att domaren var skyldig att, med undantag av lokala sedvanor, känna till och ex officio använda en sedvanerättsregel, medan parterna måste åberopa och bevisa kutymer. Platou behandlade utförligt äldre teorier om förutsättningarna för sedvanerättens giltighet och kritiserade ingående dessa teorier.^' Det är knappast förvå421 Platou. s. 91 f. 422 Platou. s. 83 t. 423 Se PLitou, s. 84 H. 424 Platou. s. 46 ocli 87. 425 Platou. s. 71 f. 426 PLitou. s. 143 t. Gjebvih, s. 42 K, accepterade Kelt Stängs lära om kiir\ merna. 427 Se närmare PLitou. s. 18-55.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=