40 1 uppkomsten av sedvanerätt. Ju naturligare och mera välmotiverad en vana var, desto fortare blev den en fast vana. Han nämnde som exempel, att ju bättre grunder man kunde anföra för en viss tolkning, desto fortare accepterades den i det allmänna medvetandet, och den erhöll därigenom sedvanerättslig giltighet. Saknade tolkningen däremot goda grunder, kunde man avkunna prejudikat efter prejudikat utan att det uppstod någon sedvanerätt. Domaren var inte berättigad att låta bli att tillämpa en oförnuftig sedvanerättsregel, men domaren kom i verkligheten att ställa sig mera tvivlande, då det gällde en oförnuftig sedvana, och kräva starkare bevis för dess existens.^'' En sedvanerättsregel behövde visserligen inte bevis, men rent faktiskt var det inte lätt för en domare att få reda på, omen viss sedvanerättsregel existerade.^'*’ Även i Ingstads rättskällelära är domstolens ställning mycket stark, då der gäller uppkomsten av sedvanerätt. Det är främst Platous monografi omrättskälleläran, somhar präglar senare norska föreställningar om den traditionella doktrinen, och man har brukat konstatera, att över hälften av Platous verk behandlar sedvanerätten." Detta i och för sig riktiga påstående (134 av de 263 textsidorna ägnas åt sedvanerätten) bör dock kompletteras med omnämnandet, att Platon i denna del av sitt verk även behandlade rättspraxis, rättsvetenskapen, sakens natur och kutymer. Platou ansåg dock sedvanerätten vara en viktig rättskälla, och enligt honomberodde det på ett missförstånd, då man påstod, att sedvanerättens dagar var räknade. En stor del av norsk rätt vilade på sedvanerätt, som också gällde contra legem\ sedvanerätten dolde sig ofta bakom en lagtolkning.^'" Denna uttryckliga sammanställning av sedvanerätt och domstolarnas lagtolkning förekomju också hos Ingstad. Platou såg i enlighet med norsk tradition sedvanerätten med domarens ögon. Inte bara vid de tillfällen, då lag saknades, utan även vid tolkning av lag tillgrep domaren argumentet “sakens natur”. Platou ansåg vidare, att det var sakens natur, “somdanner Jordbund for Sardvaneretten”; eftersom folk i allmänhet handlade efter vad de trodde ligga i sakens nattir.^' ' Platou talade senare om, att sedvanerättens utveckling i ett skede fick “Hja’lp af Dommeren, der domte efter Forholdets Natur”.I framställningen av sedvanerätten i allmänhet hänvisade Platou genomgående till norsk rättspraxis, som enligt honomvar en del av sedvanerätten. Han avvisade dock föreställningen, att sedvanerätt endast kunde uppstå genom domstolarna och på grund av deras erkännande; detta var positiv 41 S Ingstad, s. 26 fl. Jfr AngdahL -s. 212. 4 16 Ingstad, s. 31 f. 417 Sc närmare Björne, .s. 66 f. 4 1 8 Platou, s. 1 2 fJ. 419 Platou, s. 39 ocli 61 f. 420 Platou. .s. 67.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=