3 97 Astrup Hoels ‘alogiska metodteori’ var ju i själva verket ett försvar för en öppet normativ lära. Astrup Hoel tillämpade också i korthet sin metod i sina ställningstaganden till sedvanerätten (nedan 1.3.4.) och lagtolkningsläran (1.4.). Herman Scheel var i sitt i TfR tryckta utlåtande som opponent vid Astrup Hoels disputation närmast chockerad över doktorandens rättskällelära eller snarare brist på en sådan. Opponenten fann det särskilt stötande, att Astrup Hoel helt (rångått begreppet ‘objektiv rätt’ och velat ersätta användandet av regler med ett beslutsfattande utgående från “reale livsforhold”, utan att ge “noen anvisning om, hvad man ved sine heslutninger skal ha för oie I själva verket var väl skillnaderna mellan Astrup Hoels och Scheels åsikter inte så betydande. Scheel återkom till rättskälleläran i en lång recension i TfR 1940, “Rettskildene i norsk og dansk rettslitteratur. En kort översikt av Vinding Kruse: Retskilderne ...”, som i själva verket var en brett upplagd framställning av hela den dansk-norska rättskällelärans utveckling allt sedan Norregaards och Orsteds dagar. Schcels utgångspunkt var en mycket kritisk inställning åtminstone till älcire framställningar av rättskälleläran, som“istedenfor å gi det sikre grunnlag for rettskvren og for en rasjonell rettsanvendelse ofte na’rmest har vanskeliggjorr rettsforskningen”. Omman i rättspraxis och forskning hade begränsat sig till att endast använda de av vetenskapen godkända rättskällorna, skulle detta ha betytt “en utålelig rettsfornektelse”, och man hade därför i rättskälleläran efter en sträng begränsning av de erkända rättskällorna tillåtit eller “endog tillrådet under rettsanvendelsen også å hente avgjorelsesgrunner annen steds fra, når de anerkjendte rettskilder svikter”. Herman Scheel ansåg alltså ‘de subsidiära rättskällorna’ vara nödvändiga, och det är naturligt, att han främst hyllade, förutom Orsteds, även Viggo Bentzons rättskällelära, vars stora framsteg var, att Bentzon förnekat möjligheten av en rangordning för dessa källor.''' Scheel gick dock ännu längre, och han betraktade alla rättskällor endast som mer eller mindre användbara argument. För “en rasjonell utformning av rettskildekvren ” måste man erkänna, att det inte fanns något ‘rättstomt rum’, utan att det också, när lagen eller sedvanan svek, fanns en rätt, “somdet er dommerens sak ikke å skape, men at finne, og at det er hensynet til samfunnets vel, som er det bestemmende ikke hare for dommerens plikt til å soke å finne og anvende disse regler, men også for lovens og sedvarettens bindende kraft ...”. Rättskälleläran var därför enligt Scheel “ikke ... noe annet enn lagren om de forskjellige momenter, som er av hetydning, når dommeren — <9S 397 Ucrnu), Sdwl, 'I flt 192^. s. 477. .^98 Hfriniiii Sihecl, 1 tiv 1940. .^99 Ucrnuin Scheel. i Il\ 1 9.40, s. 129. 119 r.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=