396 med andra ord en teori, som kunde röra sig i de kombinerade två första kretsarna, “og her ved hjselp av den tredje realitetskreds utove samme virksomhet somden vi i den forste realitetskreds utöver ved den anden”. Med en sådan teori kunde man också komplettera den tredje realiterskretsen med nya principer.'’^ Detta var i korthet Astrup Hoels ‘rettsmetodeteori’ för användandet av rättskällorna. Enligt Astrup Hoel kunde denna rättsmetodteori utarbetas på olika sätt. Den kunde för det första utformas på “et logisk eller refleksionelt . Man framhöll då tänkandets element, bekämpade transcendentala föreställningar och illusoriska begreppsbestämmelser, och utförde därigenom “det nodvendige rydningsarbeide” för senare reformer. En sådan teori räckte dock inte som ersättning för den gamla rättskälleteorin. Metodteorin kunde också bygga på “et psykologisk eller realt grundlag”. Uppgiften var då att ge “en rent deskriptiv form av den juridiske tsenknings former og vekslende modaliteter”. En sådan undersökning kunde eventuellt ha ett visst teoretiskt intresse, men det var “paa den anden side ogsaa klart at en saadan rent realvidenskabelig teori ikke i nogen form kan viere ‘retskildeteoriens’ avlöser”. För det tredje kunde metodteorin bygga på “etjuridisk eller värderings- ogbesliitningsm£ssig^x\xx\^2L^\ vilket också var Astrup Hoels val. Det gällde nämligen att utarbeta principerna för det praktiska rättsarbetet. Det var klart, att de resultat man kom till, inte “föreligger som givne objekter for vor erkjendelse”, utan de var “resultatene av \'or egen beslutningsmaessige virksomhet”. Liksom man i rättsdogmatiken med hjälp av den andra realiterskretsen beslöt hur den första kretsens problem skulle lösas, “beslutter vi i den generelle metodeteori ved hjarlp av den tredje kreds hvordan den andens forhold skal ordnes. Den retsmetodiske teori blir med andre ord en sum beslutninger om hvorledes vi skal komme til v'ore specielle retsbesliitninger. - Det er, somvi kan uttrykke os, til en saadan dlogisk metodeteori vi maa transformere den gamle 'retskildeteori'. 1 rots den emellanåt något snåriga tankegången är Astrup Hoels försök att komma till rätta med hela den rådande rättskälleläran intressanta. Liksom i sin metodlära i allmänhet (ovan 1.1.3.) betonade han också i detta fall viljans, beslutsfattandets betydelse, och detta gällde inte enbart praxis utan i synnerhet teorin. De olika formerna av hans ‘metodlära’ var ju inte nya, då redan de äldre realisterna försökte göra rent hus med den traditionella begreppsjuridiken. Man kan också säga, att Astrup Hoel tog avstånd från en deskriptiv lära med motiveringen ‘möjligen teoretiskt intressant, men oduglig som ersättare till den traditionella rättskälleläran’ redan långt före det att Ross försökte sig på en sådan. v3‘)(> 395 Astrup Hoel, s. f. 396 Astrup Hoel, s. 74 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=